Buddhismens gudsbild

Buddhismens svar på Gud

Läran om trikāya (tre kroppar) – en buddhistisk teologi om det gudomliga

 

av Thorbjörn Carlsten, teolog och zen-lärare

_____________________________________________________________________________________

 

En vanligt förekommande uppfattning är att buddhismen egentligen inte är någon religion eftersom man inte tror på Gud. När man sedan besöker ett buddhistiskt tempel och där möter bedjande människor, beskådar bilder av olika gudomar, lyssnar till utläggningar om andliga krafter och hinsides världar – då kan man bli minst sagt förbryllad. Men faktum är att buddhismen är ingen ateism, men ej heller teism. Vi talar hellre om ”icke-teism” eller ”bortom-teism”. Här är det gudomliga tolkat som en närvarande kraft som genomtränger allt liv och som vi alla har delaktighet i. Det finns därför många beröringspunkter mellan buddhism och den kristna medeltida mystiken. I denna artikel skall vi titta närmare på en teologi inom māhāyāna-buddhismen – trikāya (tre kroppar) - som utformades på 300-talet där det gudomliga beskrivs och förklaras. Trikāya-läran antas till och med ha stått som inspirerande förebild för senare kristet tänkande om Treenigheten om än kanske inte helt och rätt begripen av de kristna teologerna.

 

För att rätt förstå trikāya-läran bör vi dock först få en inblick i buddhistisk psykologi.

 

Kropp (materia) och medvetande (ande)

 

En djupt rotad föreställning i västerländskt tänkande är att kropp och medvetande är väsensskilt. Vissa har till och med gått så långt att man betraktar medvetandet som blott en produkt av materia, dvs. att medvetandet uppstår till följd av de elektrokemiska processerna i den fysiska hjärnan. I buddhismen ser man det omvända förhållandet mellan kropp och medvetande där kroppen snarare betraktas som kristalliserat, ”koagulerat”, materialiserat och synliggjort medvetande, ett koncentrat av psykisk energi. Och detta gäller förstås också förhållandet mellan materia och ande överhuvudtaget. Buddhismens universum är därmed inte endast fysiskt, utan psykofysiskt. Idén om psykosomatik där själsliga tillstånd inverkar på den fysiska kroppen och vice versa, är följaktligen en vedertagen åskådning i buddhismen på vilken all religiös utövning också måste utgå från, därav användandet av kroppen i den andliga praktiken i tillexempel yoga eller meditation. På denna åskådningsgrund står också kinesisk medicin, exempelvis qi-gong, tai-chi och i akupunkturen.

 

Det djupmedvetna

 

Utifrån psykoanalytisk teori har människans psyke fler medvetandenivåer än endast det vardagliga sinnet. Med Freud infördes teorin om det omedvetna som rymmer bortträngda minnen, upplevelser och erfarenheter som av olika skäl inte kan eller behöver vara oss tillgängliga i vardagen. Med C.G Jung vidgades det omedvetna till att också rymma allmänmänskligt, universellt innehåll – det kollektiva omedvetna.

I buddhismen kom man redan på 300-talet att utveckla en psykologisk teori som på många sätt visar sig överensstämma med psykoanalysens perspektiv. I buddhismen talar vi emellertid helst inte om det ”omedvetna”, utan hellre om det ”djupmedvetna” eftersom det förra alltför lätt blir något värderande eller något som är utanför vår räckvidd, kanske som ett skrämmande ”annat” vars nyckfulla krafter jag är underkastad. Det djupmedvetna hör till min person och är en aktiv funktion i mitt liv vars innehåll är tillgängligt och kan användas med hjälp av metoder utformade för det syftet.

 

Nio…

 

I buddhistisk psykologi räknar man med inte mindre än nio medvetanden eller former av medvetande. Dessa utgörs av fem sinnes-medvetanden (syn, hörsel, känsel, lukt och smak) som är kopplade till de fem sinnesorganen utan att för den skull vara avhängiga dessa eller ens beroende av dem. Därtill läggs det sjätte tanke-medvetandet eller intellektet som samordnar sinnesintryck och inre upplevande. När vi drömmer om natten är förvisso våra sinnesorgan inte primärt aktiva men likväl kan vi i drömmen uppleva med alla sinnen och vi kan reflektera och tänka. Det vi erfarit i en dröm kan till och med ge oss kunskaper och insikter att ta med i den vakna vardagen. Personer som haft så kallade nära-döden-upplevelser (NDU) eller som gjort utanför-kroppen-upplevelser (UKU) kan många av dem redogöra för skeenden i exempelvis ett operationsrum trots att de fysiska sinnesorganen inte varit aktiva. Ja, man kan även återge händelser från ett annat rumsligt perspektiv än där kroppen i stunden befunnit sig.

 

Till de sex medvetandeformerna kan sedan tilläggas ett sjunde medvetande som, enkelt uttryckt, bildar vårt ”jag” (eller medvetenheten om sig själv som avskild och konstant med kontinuitet över tid genom minnesfunktionen). Dessa sju är temporära och underordnade tid och rum, födelse-och-död. Under de sju följer ett åttonde medvetande – ālāya (”frö-kammare”) där de psykologiska erfarenheterna av våra handlingar lagras och ombildas till tendenser, vanor, reaktions- och beteendemönster med impulser till nya handlingar. Det är denna process som är vår karma och som betingar vårt liv och vår karaktär på så sätt att frö-kammarens innehåll i hög grad påverkar vårt sätt att uppleva världen och hur vi reagerar inför det vi möter och upplever. Detta medvetande är inte underordnat tid och rum, födelse-och-död. Detta medvetande fortsätter vara aktivt och påverka oss i alla tillstånd – så även efter döden. Genom denna kunskap förstår vi hur svårt det ju är att förändra vanor och beteenden och att det kräver lång tid och idog repetition att lära om och lära nytt. Det räcker verkligen inte långt med bara ett muntligt löfte på nyårsnatten!

 

De åtta formerna av medvetanden utgör vår personlighet (eller våra personligheter i vart och ett liv eller livstillstånd). Men bakom detta finns det yttersta, rena och klara Medvetandet (med stort M), också kallat Självet. Här existerar ingen födelse och ingen död. Detta är ren närvaro, ett tillstånd av ren existens. Detta Medvetande är hela verklighetens grund, livets djupaste källa, vars natur är upplysning och vars kvalitéer är obegränsad kärlek, medkänsla och visdom. Detta Medvetande är aktivt i våra liv. Från detta djup strömmar all äkta konst, den religiösa och mystiska upplevelsen, det sanna engagemanget, all äkta kärlek och medlidande. Oftast glimtar vi detta Medvetande i spontana livsyttringar – men de andliga övningarna kan också hjälpa oss att realisera mer av dess kvalitéer i dagligt liv. Detta Medvetande är det klara ljus som vi skådar i dödsprocessen. Det är å ena sidan vårt djupaste sanna jag, å andra sidan bortom vårt jag. Zenmästaren Huángbò (800-talet) beskriver det på följande sätt:

 

Alla… förnimmande varelser är ingenting annat än Det Enda Medvetandet, och detta Enda Medvetande är det enda som finns till. Detta Medvetande, som är utan begynnelse, är ofött och oförstörbart… Det hör inte till de kategorier av ting som är eller inte är, inte heller kan man tänka på det som gammalt eller nytt. Det är varken långt eller kort, stort eller litet, ty det överskrider alla gränser, mått, namn, spår och jämförelser… Medvetandet är likt den tomma rymden, i vilken det inte finns någon förvirring eller något ont… tom, allstädes närvarande, tyst, ren… strålande och mystisk rofylld glädje – och detta är allt. [1]

 

En kvinna som tränat Zen under många år skriver:

 

Jag känner ett medvetande som inte är vare sig jag själv eller inte jag själv, ett medvetande som skyddar mig och leder mig åt det håll där min sanna tillväxt och mognad gynnas, och som leder mig undan från det som motverkar denna process. Detta medvetande liknar en flod som jag flutit samman med och som glädjefullt bär mig förbi och bortom mig själv (fru D.K., kanadensisk hemmafru, 35 år). [2]

 

Trikāya – ”tre kroppar”

 

Med utgångspunkt den buddhistiska psykologin skall vi här titta närmare på den teologi som under namnet trikāya (”tre kroppar”) försöker förklara det gudomliga.

 

När någonting får en kropp blir det konkret. Vår fysiska kropp är vårt livs mest konkreta form. Med ”kropp” kan vi därför avse ”verklighetsplan” eller helt enkelt grad av påtaglig realitet. Den buddhistiska läran om Tre kroppar (trikāya) beskriver å ena sidan en buddhas väsen och natur som verksamma funktioner på tre plan, å andra sidan är det hela det levande, intelligenta universums tre dimensioner eller verklighetsplan.  Vi har alla delaktighet i dessa tre som potential i vårt väsen men som genom de andliga övningarna kan realiseras. De tre kropparna finns potentiellt närvarande som kvalitéer i vårt djupmedvetnas nionde nivå.

 

 

Dharmakāya – den universella principen

 

Dharmakāya, den universella lagens kropp eller gestalt, är den yttersta verkligheten hos allt som varit, är och skall komma. Dess kropp eller gestalt (body) är hela universum. Den är essentiellt en ren princip likt matematiken eller naturlagarna, som sådan immateriell. Den är källan till alla fysisk, moraliska och metafysiska fenomen, den organiserade totaliteten av universums alla ting eller principer. Dharmakāya korresponderar mot den grekiska termen logos (λόγος) som princip, lag, ordning, ord och världsförnuft. I den buddhistiska uppfattningen om dharmakāya tillerkänner man den också personliga egenskaper såsom intelligens, kärlek och vilja. 

 

Eftersom dharmakāya definieras i termer av ”allting”, ”det enda” är det inte möjligt att varsebli dess natur som objekt då det inte är avskilt från subjektet. Att vörda någonting som inte kan varseblivas blir således omöjligt eftersom vördnad förutsätter en relation mellan den som vördar och det som vördas. Māhāyāna lyfter då fram att dharmakāya låter sig erfaras i speciella uppenbarelseformer, att dess rena verklighet så att säga ”transponeras” till för människan upplevbara gestalter som kan uppfattas och upplevas som bilder och ljud och som kan förnimmas känslomässigt i medvetandet. Denna transponerade form kallas samboghakāya, härlighetskroppen. 

 

Samboghakaya – härlighetskroppen

 

Att personifiera den yttersta verkligheten är naturligt för den troende människan. I den meningen att buddhisten lever i en relation till det religiösa objektet måste givetvis detta objekt tillskrivas attribut som kännetecknar en äkta levande relation. Eller uttryckt på annat sätt: man kan inte ha en relation till ”något”, utan endast till ”någon”. Som vi sett i det föregående är dharmakāya också begåvat med egenskaperna intelligens, kärlek och vilja – egenskaper som onekligen är personliga. Emellertid behöver vi inte se det personliga som något mindre än den ”yttersta verkligheten”, utan vi kan – som i mystiken – uppfatta det personliga som den yttersta verklighetens andra sida, en dimension. I samboghakāya framträder dharmakāya i mångfald former och gestalter. Man skulle kunna definiera dharmakāya som ”stillhet” och samboghakāya som ”aktivitet”. Ur samboghakāya flödar all odödlig konst, all djup visdom, all grundläggande sanning. I visioner kan vi erfara samboghakāya som strålande himmelska världar, gudomar och överjordiska väsen, som bodhisattvor och māhāsattvor (hjältar och helgon). Det är viktigt att här poängtera att vart och ett av dessa väsen oftast representerar en upplysnings-kvalité. Så kan vi exempelvis skåda moderskärleken och barmhärtigheten i en gudinnas gestalt; den målmedvetna kampen mot all ondska i en vredgad gudoms gestalt som upptänd av handlingskraft jagar demoner (onda tendenser) på flykt med brinnande svärd och rytanden; den djupa kunskapen om verklighetens natur i en undervisande mästares gestalt – och så vidare. Dessa egenskaper och kvalitéer bär vi själva inom oss potentiellt men som vi genom olika övningar strävar efter att förverkliga, kanske genom att gå in i rollen som den ena eller andra gestalten, det vill säga att ”leka” sig till önskvärda kvalitéer att använda i vårt liv. Det vi skådar i samboghakaya är med andra ord arketypiska gestalter.   

 

Nirmāṇakāya – den materialiserade kroppen

 

Den högsta graden av konkretion är den fysiska, materiella kroppen. När vi förverkligar vår fulla upplysnings-potential – för vilket en buddha står fram som förebild – är hela organismen helt förandligad samtidigt som anden är helt materialiserad. Här är människan helt befriad från vanemönster, alla negativa tendenser, all karma. Medvetandet är helt genomlyst och upplysningens kvalitéer genomtränger varje tanke, varje ord och handling. Här har Självet blivit fullt ut förverkligat i alla livsområden. Här framträder den yttersta principen, det gudomliga, som människa: han eller hon kan vidröras, ses med ögonen och kan höras med öronen. Trots det är nirmāṇakāya-aspekten både sårbar och begränsad, en kropp som liksom alla andra kroppar har behov av sömn, mat och naturliga kroppsbehov.

 

Gud som kvalité – avslutande reflektion

 

Buddhismens svar på Gud är alltså inte ateism (total förnekelse av det gudomligas existens) men ej heller teism (idén om ett från skapelsen och människan avskilt allsmäktigt väsen). Med sin ”icke-teistiska” (eller ännu hellre ”bortom-teistiska”) åskådning framlägger buddhismen istället idén om att det gudomliga finns att söka i allt levande och att alla levande väsen och varelser var och en på sitt unika sätt manifesterar Gudomen. Det här måste inte betyda att vi är utelämnade åt oss själva och att där inte kunde finnas hjälpande väsen. Snarare kan vi med längtande hjärtan vända oss till de varelser som befinner sig på en högre nivå av förverkligande, de som gått före oss och som nu existerar på ett högre verklighetsplan (buddhor, bodhisattvor, gudomar och helgon). Dessa väsen har dock inte alltid existerat där, är inte födda fullkomliga. Alla har de strävat den långa vägen och utvecklats från lägre till högre livsformer – inte bara i detta vårt kända universum, utan i alla universa som finns jämte detta och som funnits före vårt eget. Buddhismens kosmos är med andra ord gigantiskt där antalet världar inte kan räknas. Detta universum må upphöra att finnas till en gång – men medvetandet kommer aldrig att upphöra. Livet sträcker sig framåt och uppåt mot allt djärvare mål. Var och en av oss är satt i utveckling i riktning mot en strålande framtid utan gräns.   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

     

 


[1] Elin Lagerkvist: Zen - En antologi, s. 102 (Natur och Kultur, 1980)     

[2] Philip Kapleau: Zens tre pelare, s. 284 (Red Dot Publishing 1995)