Jaguar

Marie-Louise von Franz – en kort presentation

Agnieszka Tarwid Löfström

Leg psykolog, Jungiansk analyitker

 

 

Marie-Louise von Franz föddes i Tyskland 1915, men familjen flyttade till Schweiz 1919 och hon växte upp där och gick i skolan i Zürich. Efter avslutad skolgång studerade hon vidare på Zürichs universitet med klassisk filologi och klassiska språk som huvudämnen och försörjde sig genom att ge privatlektioner i latin och grekiska.

Hon lärde känna Carl-Gustav Jung redan under sin gymnasietid då hon som 18-åring hade blivit inbjuden till hans sommarhus i Bollingen tillsammans med några klasskamrater. Samtalet som utspann sig mellan Jung och gymnasisterna kom att ha en avgörande betydelse för von Franz eftersom hon då förstod att det egentligen finns två parallella verkligheter – den inre, psykologiska verkligheten med drömmar, myter och sagor är lika verklig som den yttre fysiska verkligheten.

Parallellt med språkstudierna följde hon Jungs föreläsningar på Eidgenössische Technische Hochschule (ETH) i Zürich och påbörjade det som kom att bli hennes läroanalys hos Jung 1934. Eftersom hon inte hade medel att bekosta analysen utförde hon översättningar från latin och grekiska åt Jung av verk som intresserade honom speciellt, bl a alkemiska texter från medeltiden. Många av dessa texter hade sitt ursprung i den islamiska världen, vilket gjorde att hon även lärde sig arabiska.

Marie-Louise von Franz kom att samarbeta med Jung fram till hans död 1961 och mycket av det arbete kring alkemi som Jung gjorde åstadkoms i nära samarbete med henne.

Från 1942 och nästan ända fram till sin död 1998 verkade hon som analytiker i Küsnacht, strax utanför Zürich. Hon ägnade sitt liv åt att försöka förstå och från olika håll ringa in det som Jung kallar ”det objektiva psyket” eller ”det kollektiva omedvetna”. I sitt arbete som analytiker ägnade hon speciell uppmärksamhet åt drömtolkning, såsom individens tydligaste intryck från och uttryck för det omedvetna, både det personliga och ibland det kollektiva.

Som författare har hon skrivit böcker om alkemi, översatt och kommenterat bl a Aurora Consurgens, en skrift om motsatserna inom alkemin som antas vara författad av Thomas av Aquino. Hon ägnade de sista aktiva åren av sitt liv åt att översätta och kommentera ett arabiskt alkemistiskt manuskript författat Muhammed Ibn Umail, Hal ar-Rumuz eller Book of the Explanation of symbols. Hon har även ägnat mycket intresse åt fenomen som synkronisitet, arketyper, psyke och materia samt numerologi.

Återkommande har hon publicerat böcker om tolkning och förståelse av folksagor, vilket är det intresse som kom att följa henne genom alla år. Hon, liksom Jung själv, ser folksagor som psykets spontana och naiva uttryckssätt, det renaste och enklaste uttrycket för kollektiva omedvetna processer. Sagor handlar om arketyper i deras mest basala och koncisa former, relativt opåverkade av medvetna, tidsbundna teman. Hennes förståelse av sagans motiv och syfte är att sagan i alla de hundra- och tusentals variationer som finns genom alla kulturer i grund och botten behandlar samma sak – nämligen Självet, det kollektiva omedvetnas kärna. Men eftersom denna kärna är så mångfasetterad och komplex är den svårgripbar och människan kan inte närma sig den annat än genom att se den ur en eller några få aspekter åt gången.

I förståelsen av sagor är begreppet arketyp grundläggande. Arketyper kan förklaras som själens – eller psykets – grundläggande byggstenar. De är i grunden likadana hos alla individer i alla kulturer och tidsepoker, och är därmed delar av det kollektiva omedvetna. Eftersom de endast kan kläs i ord av människor, vilka per definition alltid befinner sig i en given kultur och tidsepok, kretsar mänskligheten ständigt runt sitt psykes grundstenar och dessa upplevs lite annorlunda av varje individ beroende på vars och ens olika erfarenheter och historia. Några av de grundläggande arketyperna är Jaget, Persona, Anima/Animus och Skuggan. Individuationen, som i jungiansk psykologi anses vara varje människas psykiska livsuppgift, innebär att allt bättre och allt djupare och vidare komma i kontakt med och lära känna de grundläggande arketyperna och hur dessa konstitueras i vars och ens psyke.

Sagan är i Marie-Louises von Franz förståelse en företeelse där arketyperna framträder just som arketyper, utan personligt färgade pålagor. De gamla folksagorna är ju inte författade av någon specifik person utan har traderats genom tidsepokerna av olika berättare. Således inrymmer de mycket litet av personligt präglad historia och när de tolkas kan man lugnt utgå från de arketyper vilka presenteras i en viss saga. En given sagas persongalleri ska således inte tolkas personalistiskt utan ska ses som uttryck för allmänmänskliga problem och svårigheter vilka förekommer på olika sätt i all mänsklig utveckling.

Författaren till nedanstående artikel är utbildad vid Research and Training Centre in Depth Psychology According to CG Jung and Marie-Louise von Franz i Zürich och är i sitt sätt att tolka och förstå sagor djupt präglad av Marie-Louise von Franz’ sagotolkning.

 

JAGUAREN, ELDEN och MÄNNISKAN

 

En jungiansk tolkning av en indiansk folksaga från Brasilien

 

Inácio Cunha, fil dr

Jungiansk analytiker

 

Belo Horizonte, Juni 2015

Sagan: “Eldens ursprung”

 

“En indian upptäckte att ett papegojpar hade byggt bo uppe på en brant klippa och tog med sig sin unge svåger, Botoque, för att få hjälp att lägga beslag på fågelungarna. De tillverkade en provisorisk stege och Botoque klättrade upp, men när pojken nådde boet sade han att där bara fanns två ägg. (Sagan förtäljer inte om han ljög eller talade sanning.) Indianen befallde Botoque att ta dem och kasta ner dem, men när äggen föll ner till marken förvandlades de till stenar som skadade den äldre mannens hand. Det gjorde denne så rasande att han drog undan stegen och gick sin väg utan att förstå att fåglarna var förtrollade (oaianga).

 

Botoque blev fast uppe på klippan I flera dagar. Han magrade; hunger och törst tvingade honom att äta sin egen avföring och dricka sin egen urin. En dag gick en fläckig jaguar förbi under klippan och såg då pojkens skugga på marken. Jaguaren hade med sig en pilbåge och nyfångat viltkött. Han ville fånga skuggan, men den rörde sig hela tiden eftersom Botoque försökte hålla sig utom synhåll. Jaguaren tittade plötsligt upp och hann få en glimt av varelsen bakom skuggan. Han satte tillbaka stegen mot klippan och lyckades övertyga Botoque att klättra ner. Jaguaren lät nu Botoque sätta sig på hans rygg och förde honom hem till sig med löftet att han där skulle få stekt kött.

Men den unge pojken förstod inte vad “stekt” betydde eftersom indianerna på den tiden inte kände till elden och alltid åt köttet rått. I jaguarens hem såg den unge hjälten en stor brinnande stubbe av ett Jatobáträd; bredvid den fanns en hög med stenar formade så som indianerna numera bygger sina jordugnar. Pojken fick nu äta sitt livs första stekta stycke kött.

Men Jaguarens hustru som var en indianska, tyckte inte om den unge mannen och kallade honom Me-on-kra-tum, vilket betyder “främling eller övergiven son”. Men Jaguaren som var barnlös beslöt sig ändå för att adoptera honom.

Varje dag gav sig jaguaren iväg för att jaga, och lämnade sin nya son ensam hos sin hustru vars ovilja mot honom växte och växte. Hon gav honom bara de sämsta köttstyckena och löv att äta. När pojken klagade klöste hon honom i ansiktet och han blev tvungen att fly in i skogen.

Jaguaren lärde Botoque att använda vapnen eftersom han fruktade att hans hustru skulle skada pojken. Botoque hade aldrig sett en pilbåge innan den gamle jaguaren räddade honom eftersom indianerna endast jagade med spjut. Botoque dödade då jaguarhonan med en pil rakt i bröstet. Därefter flydde han i skräck over sitt dåd, och tog med sig vapnen och ett stycke grillat kött.

Han kom fram till sin by mitt I natten och trevade sig fram till sin mors hydda. Men eftersom man trodde att han var död tog det ett tag innan de förstod vem han var. Han berättade vad som hänt honom och delade köttet med dem. Nästa dag beslöt de att erövra elden och begav sig till jaguarens lya. Jaguaren hade ännu inte återkommit från jakten. De tog den brinnande trädstubben och det kött som ännu inte var stekt. Samma kväll fick indianerna för första gången uppleva hur elden lyste upp deras by och skänkte dem värme. Och äta stekt kött.

När Jaguaren återvände hem upptäckte han vad människorna hade gjort: hans hustru var död, elden, bågen och pilarna stulna! Från den dagen blev jaguaren sorgsen och vred på människorna. Rasande beslöt han att hädanefter bara jaga med sina egna tänder och äta rått kött; han ville bli helt och hållet annorlunda än människorna. Det enda som återstod av elden var dess eviga återsken i hans ögon.”

 

 

Tolkning av sagan

Denna indianska saga börjar inte på samma sätt som de klassiska sagorna (CFT, Classical Fairytales). Istället för ”Det var en gång” eller ”Det hände sig en gång i tiden..” eller ”Förr i världen” eller ”I en gammal borg bortom bergen…” börjar denna saga med ” En indian upptäckte..” Detta är en viktig aspekt som behöver uppmärksammas redan från början eftersom det skiljer denna saga från de klassiska vad gäller relationen till tid och rum. I de klassiska sagorna anger inledningsorden att det som sker i sagan utspelar sig i en drömvärld eller i evig tid (illud tempus), dvs. tid och rum definieras inte och befinner sig långt från jagmedvetandet. De klassiska sagornas läsare eller åhörare tillhör denna världen, är tryggt förankrade i sitt här och nu, medan händelserna i sagorna utspelar sig i en annan värld, bortom deras egen. Det betyder att berättelsen mestadels behandlar omedvetet stoff som jagmedvetandet betraktar som åskådare. Vi kan bli djupt gripna av en klassisk saga men vet samtidigt alltid att vi själva är förankrade i en annan verklighet. Den klassiska sagan inleds också alltid med någon form av rite d’entrée och avslutas med en rite de sortie vilket skapar en markerad gräns kring det som tillhör medvetandesfären.

När å andra sidan denna indianska saga börjar med orden ”En indian upptäckte…” inbjuds vi genast att betrakta skeendet som om det händer här och nu. Åhörarna till denna saga upplever kanske att de, så snart de lämnar sina hyddor, kan möta eller konfronteras med personerna i den som vore de en del av deras verklighet. Man kan säga att tid och plats är här och nu i denna typ av berättelser, men för oss är samtidigt det som sker omöjligt att erfara eftersom det inte tillhör vår värld till fullo. När vi tolkar både klassiska och arkaiska sagor måste vi således vara uppmärksamma på avståndet mellan det omedvetna innehållet och det kollektivt medvetna i varje situation. Vilken karaktär har relationen mellan de omedvetna och de medvetna processerna i sagan? Vilken medvetandeutveckling kan spåras i sagan? I vilken grad representerar sagans element det omedvetna som psykets skelett, eller i vilken grad gestaltar de till exempel endast det kol eller kalcium som med tiden kan bilda ett skelett?

De mer arkaiska sagorna tycks vara ännu längre ifrån vår vanliga värld eftersom inte bara den livsform som skildras är så ursprunglig eller primitiv att alla element är sammanblandade, utan också därför att själva händelseförloppet förefaller ohållbart i vår västerländska livsform. Denna sagas öppningsord blir således redan från början störande eftersom vi hamnar mitt i något osannolikt; vi inbjuds att delta i denna verklighet trots att vi vet att den är en omöjlighet. Även en klassisk saga kan göra oss förbryllade eftersom också den öppnar upp en överraskande och främmande värld, men de mer arkaiska sagorna gör oss ofta än mer förvirrade. Vi får till exempel veta att jaguarens hustru är människa och samtidigt ett djur, en information som beskriver det ”faktiska” tillståndet i denna sagas verklighet. I en klassisk saga får vi vanligtvis efteråt veta att en viss person en gång i tiden förvandlats till ett djur genom en förbannelse eller något dylikt. Det vill säga vi får veta att det fanns ett ”motiv” bakom förvandlingen, och vanligtvis handlar sagan om hur den person som har blivit fånge i en djurhamn befrias och förlöses. Men i den arkaiska sagan finns denna dubbla inkarnation, människa/djur, redan där, den tillhör själva sagointrigen.

En sak vi vet om ursprungsfolks ”medvetanden” är att de tror på existensen av många olika slags själar. Varje aspekt av livet, vare sig det handlar om mineraler, djur eller växter, har en själ som människorna känner till och är delaktiga i. När det gäller de klassiska sagorna kan vi tro oss åtskilda från händelserna i dem eftersom de tycks utspela sig så långt från tid och rum, som om deras gestalter lever i en parallellvärld. Men de arkaiska ursprungsfolkens sagor förefaller mer likna ett gallerverk där allt är sammanflätat och en händelse eller gestalt inte kan existera utan sina relationer.

 

Händelseutvecklingen i vår saga inleds med två manliga gestalter som upptäcker ett papegojbo och bestämmer sig för att försöka lägga beslag på fågelungarna. Papegojan är en viktig fågel i många latinamerikanska indianstammars religiösa symbolvärld. Vanligtvis fångar de olika djur redan som ungar och håller dem sedan som sällskapsdjur. Fåglar uppskattas särskilt mycket eftersom fjädrarna används till prydnader, huvudbonader och i shamanistiska ritualer för att bota sjukdomar, blidka väderandar, be om goda skördar, etc. Papegojor, i synnerhet de röda, har emellertid en särskild betydelse för indianerna. För några stammar i centrala Brasilien representerar vissa röda papegojarter specifika aroe (andar) som klanen identifierar sig med. I denna saga sägs att de är oianga, vilket kan vara en variant av ordet anhangá, ett uttryck på Tupispråket vars betydelse antas kretsa kring idén om en ande, skugga, själ, ofta förknippad med bävan eftersom den antas vara döda anhörigas ande. Den kan fungera som en genius som antar olika former eller djurgestalter.

När någon från Bororostammen tar en nykläckt fågelunge från boet får den ett Bororonamn och tillhör kvinnorna. I andra sagor är det ibland kvinnor som går ut på jakt efter fågelungar. Bororostammen identifierar sig inte bara med den röda papegojan, de tror också att deras döda anhörigas ande är inkarnerad i dessa fåglar under en viss tid. Som transformerade själar inkarnerade i röda papegojor deltar de döda anförvanterna i stammens liv, matas och deltar i ceremonierna. Det är därför dessa fåglar omhuldas, uppskattas och respekteras så mycket. I andra versioner av denna saga adopterar papegojorna den unge mannen som klättrat upp till deras bo och matar honom som om han vore en av deras egna ungar. Det kan förklara varför vissa indianfolk tror att de själva är papegojor, åtminstone så länge dessa är fjäderlösa, inte senare.

Fåglar symboliserar i allmänhet himmel, ande, idéer eller något annat som tillhör luftelementet, inte bara i västvärlden och Asien utan också hos ursprungsfolk. De representerar vanligtvis den förmedlande länken mellan himmel eller luftandar och människan. Att försöka nå papegojans bo har således en djupt symbolisk betydelse för dessa indianer; de är på jakt efter något av stort värde, något som både lyser och värmer.

I denna variant av sagan har två indianer givit sig iväg för att genomföra något. Att de är två kan tolkas psykologiskt på många olika sätt. För det första kan tvåtalet, dubbleringen, tyda på att ett visst innehåll är på väg att bli medvetet. Det ser vi till exempel ofta i drömmar vars innehåll är på väg att påverka jagmedvetandet. För det andra kan tvåtalet fästa uppmärksamheten på den Andres egenskaper, som ofta är förknippade med den diaboliska principen, dvs. det som kan och måste särskiljas för att möjliggöra differentiering. För det tredje markerar tvåtalet introduktionen av en motpol. Motpolerna representerar den spänning som föregår en skapande utveckling, dvs. något som skall medvetandegöras. Psykologiskt sett är spänningen mellan motpoler en förutsättning för att ett händelseförlopp skall utvecklas. Som vi alla vet kan ingen växt ske utan att motsatserna konstellerats.

Att två personer ger sig iväg för att genomföra något är mycket vanligt i dessa latinamerikanska sagor. Det kan t.ex. handla om en yngre och en äldre bror, en son och hans far, en man och hans unge svåger, som i vår saga, en far och hans svärson, och även en mor och hennes barn. Vanligtvis är det den yngre, eller den i hierarkin lägre stående, som klättrar upp för att göra jobbet, men inte alltid.

Att klättra upp är ett vanligt motiv i dessa sagor och anger att en separation mellan två element är nödvändig för att något nytt skall ske. Det fungerar som en transitus mellan det som är nedan och det som är ovan, eftersom det/den som är ovan åtminstone potentiellt kan komma ner igen. Initialt sker här således en separation mellan de två personerna, som kan jämföras med en det mindre sublimatio, och därefter en nedstigning för att sätta igång skeendet det större sublimatio. De två personerna är på jakt efter något för stammen värdefullt, det kan vara honung, en blomma, en frukt, fågelungar, en brud/brudgum etc.

Men det som händer är att den som har klättrat upp mycket ofta gör något oväntat. Efter att ha nått toppen, dvs. efter att psykologiskt sett ha uppnått ett nytt eller annorlunda perspektiv, gör han eller hon någonting annat än det förväntade. Det finns inget i berättelsen som innan dess tyder på att det skall hända. Han bara gör det. Vi kan därför inte låta bli att anta att den överraskande handlingen är något som redan förberetts i det omedvetna och först senare blir medveten. Här synliggörs således en viktig psykologisk process i tre steg, polarisering, separation och handling.

Ett exempel är Kuikúrufolkets saga om Dikenas uppkomst. En man klättrar upp i ett träd för att samla honung men börjar istället vässa (sharpen) sitt vänstra ben. Blodet rinner ner och hans svåger som står vid trädets fot börjar frukta att hans systers man skall döda honom och flyr. Mannen klättrar ner och med sitt vässade ben börjar han gräva diken runt den nya by som han finner. Och så gick det till när den första skyddande cirkeln runt byarna skapades.

I vår saga hittar vår unge vän ägg istället för fågelungar (i andra versioner sägs att han ljuger eller att han bara finner stenar). När han kastar ner äggen förvandlas de till stenar och skadar mannen nere på marken. Denne känner sig kränkt och straffar sin unge svåger genom att ta bort stegen och lämna honom där att dö. Därmed är kulmen nådd i spänningen mellan de två första motpolerna i sagan. Banden mellan dem bryts och Botoque genomgår sedan en rad prövningar som påminner om en initiationsprocess. Det psykologiskt intressanta i denna episod är att den illustrerar hur en spänning mellan två krafter kan brytas och någonting helt nytt födas ur dem.

Att äggen förvandlas till stenar och skadar mannen så illa att han i vredesmod lämnar platsen har också en viktig psykologisk innebörd. Det visar att vi, när vi väl uppnått ett annat perspektiv, en annan nivå, inte längre bör gynna eller nära det vi lämnat bakom oss. Den gamla inställningen bör överges. Med tanke på att papegojornas ungar kan vara inkarnationer av avlidna anhörigas själar kan denna episod dessutom tolkas som att endast de som anstränger sig förtjänar att få uppleva andlig inspiration.

I andra versioner är det Jaguaren som, efter att svågern avlägsnat sig, kräver att pojken skall kasta ner fågelungarna för att stilla sin hunger. I det fallet ger Botoque näring till det rätta ’elementet’ dvs. den gud som senare kommer att återgälda gåvan med något helt unikt (stekt kött) och andra innovationer. Jaguaren representerar, till skillnad från den äldre svågern, det nya. Det kommer att visa sig att Jaguaren är den förmedlande länken mellan den symboliska eld som representeras av papegojan och dess röda fjädrar och den verkliga eld som steker hans kött. Från denna stund färdas hjälten mot den verkliga elden. Som helhet representerar kattdjuret här ”det medium” genom vilket medvetandet kan tillägna sig något nytt, eller medvetandet självt.

 

Att klättra upp för att nå någonting värdefullt och närvaron av ett kattdjur är ett arketypiskt tema som också förekommer i vår egen tid. En brasiliansk man i fyrtioårsåldern drömde en natt följande:

 

En vän till mig, yngre än vad han är i verkligheten, klättrade upp i ett kaktusträd, som växte högst upp på en mur, för att plocka en frukt. Han kämpar för att behålla balansen eftersom trädet inte är stadigt och faller till sist ner. Jag klättrar upp för tegelmuren av rädsla för att lejonet skall äta upp min vän. Jag får tag på en trädgren för att försvara mig eftersom jag är rädd att lejonet skall bita av min arm och stycka mig också.

 

Här har vi samma motiv med två personer och en klättring uppåt för att nå något mycket eftersträvansvärt, i detta fall en frukt. Det finns flera klassiska sagor sin handlar om att försöka få tag på en frukt i ett träd och som symboliserar mannens sökande efter det kvinnliga elementet, dvs. sin själ, sin anima eller sin erotiska aspekt som han ännu inte är fullt medveten om.

Problemet i denna dröm är att det inte är drömmaren själv som genomför uppgiften utan hans skugga, gestaltad av hans föryngrade vän. Det betyder, psykologiskt sett, att drömmaren inte bara undviker sitt eget uppdrag utan också att han inte tror sig äga de egenskaper som krävs för det. Vännen, i en föryngrad version, förkroppsligar den djärvhet och de andra egenskaper som behövs för att genomföra hjälteuppdraget och övervinna hindren. Han representerar inget hot utan är hjälpsam, han är med andra ord en positiv skuggfigur. Det betyder att han står för det som drömmaren själv har förmåga till men nu genomför på en mycket lägre nivå. Vi skulle kunna tolka det så att drömmaren äger förmågan men inte år tillräckligt engagerad i sin egen psykiska utveckling. Han närmar sig problemet med det feminina i sitt psyke på ett indirekt och splittrat sätt.

Drömmen slutar i ovisshet, där uppstår ingen tydlig förlösning eftersom där finns en risk att vännen dödas av det stora kattdjuret och hotar drömmaren själv. Men drömmaren måste under alla omständigheter försvara sig mot lejonet!

 

Förbindelsen mellan ett fruktträd (Livets träd) och ett kattdjur är ett återkommande motiv i mytologier. I den egyptiska mytologin dödar till exempel solguden Re i kattgestalt den onda ormen, Apophis, vid ett träd. Drömmar om vilda, blodtörstiga lejon förekommer ofta hos deprimerade män som inte har lyckats uppnå det de velat med sina liv. Lejonen representerar deras omedvetna önskan att sluka allt som kompensation för sin ”frustration över ouppfyllda infantila och vilda begär”. Drömmaren, som är en osäker person, flyr uppför tegelmuren och undviker därmed att ta ställning av fruktan för sitt eget liv. Han är rädd för att lemlästas, vilket är viktigt för drömmarens psykologi av två skäl. Dels är han rädd att lejonet skall angripa just de ”lemmar” han behöver för att kunna manipulera tillvaron (armar) och för att fly (benen), dvs lejonet skulle symboliskt sett kunna hindra honom från att fortsätta att undvika sin inre verklighet. Dels har lemlästning karaktär av initiering och förekommer i initiationsriter över hela världen. Initianden förväntas lämna bakom sig vissa sidor av sitt gamla jag, vanligen sina infantila eller världsliga drag, innan han/hon kan erkännas som en vuxen eller religiös individ, inte nödvändigtvis som en schaman men som en person medveten om sina egna manakrafter. Lejonet i drömmen kan således tolkas både som en väktare av Livets träd och som det innehåll som behöver integreras i drömmaren.

Tillbaka till vår saga: att kasta ner något uppifrån som förvandlas till något annat är också ett återkommande motiv. Det finns till exempel en saga från Juruá-Puru-stammen, en grupp i sydvästra Amazonas i Brasilien, som handlar om två tvillingbröder, Tamakori och Kirak, vilka skapade de första frukterna av urucuripalmen. En dag kastade Kirak ner några frön som hamnade på broderns rygg. Tamaroki vill göra samma sak och klättrar upp i ett annat träd. Men Kirak var inte snabb nog och kunde inte fånga fröna. De föll ner och spreds över hela jorden. Det var från dessa frön som Kulinafolket och andra folk skapades. Upplösningen av denna myt illustrerar ur psykologiskt perspektiv att det som erövras ”där uppe” inte skall tas emot av det som är ”här nere”. Det vill säga, ett skapande frö skall få gro som någonting helt nytt och inte falla i händerna på en gammal, redan invand form eller gestalt. Därför skulle Kirak inte få tag på de frön som hans bror Tamakori kastade.

I vår berättelses skildring av vad som sker innan Jaguaren träder in på scenen återfinner vi typiska erfarenheter av isolering, prövningar och armod som hjälten måste genomlida. Botoque var fast i papegojornas bo och för att undgå döden och överleva måste han äta sina egna exkrementer och dricka sin egen urin. I vissa varianter av denna saga släpper fåglarna dessutom sin träck på honom så att hans kropp blir helt täckt av den och maskar börjar växa på hans kropp.

Detta är också ett arketypiskt mönster. Efter uppbrottet från det invanda, dvs. efter att ha insett behovet av att bryta med sin tidigare livsform, kastas man ut i en ny situation och måste möta det okända. Alla som upplevt den prövningen känner igen känslan av förtvivlan, isolering och ensamhet. Att Botoque tvingas äta sin egen avföring för att överleva symboliserar den övergivenhet och totala brist på yttre resurser som individen upplever i en sådan situation. Det innebär psykologiskt sett att den enda resurs man har kvar är det som finns inom en. Man måste rikta blicken inåt, bearbeta de inre signalerna, det inre stoffet, och fundera över det man inte lyckats integrera och ta in medvetet. Det handlar om en ständigt pågående rening av det egna jaget och psyket, en process av introspektion som börjar om på nytt och på nytt till dess att något händer, dvs. till dess att essensen har utvunnits.

Botoque lämnas ensam däruppe, tvingas möta sig själv och leva endast på det han kan utvinna ur sig själv. Hans utsatta situation bekräftas också av att Jaguarens hustru kallar honom Me-on-kra-tum, ett ord som betecknar en person som har blivit övergiven.

De versioner av sagan där han är helt täckt av exkrement, stinker och maskar börjar kräla på hans kropp är ytterligare uttryck för denna allegoriska förnyelseprocess. En symbolisk död och förruttnelse är en förutsättning för förnyelseprocessen och återuppståndelsen till ett nytt liv, dvs. ett nytt medvetande. Det påminner som Andreas Schweizer påpekar om spell 110 i Den Egyptiska Dödsboken, där Osiris kallas ”Förruttnelsens/Rötans Herre, Sumpmarkens Herre. I hans son kommer nytt liv att skjuta skott och blomstra, och i honom blir döden definitivt besegrad”. Om individen lyckas klara alla prövningar, inse sin ensamhet, uthärda smärta och kroppsliga lidanden, då kan någonting helt nytt ta gestalt framför honom, Deo concedente.

I sagans nästa episod upptäcker Botoque en jaguar med vapen och jaktbyten nedanför klippan. Nu är det helt andra krafter som aktiveras, krafter som istället för att separera sagans duo attraheras av varandra. Jaguaren lyckas till sist få Botoque att klättra ner och möta honom. Det innebär psykologiskt sett att det som har destillerats fram ur den forna livsformen och genomlidit transformations- och mognadsprocessen nu är redo att komma ner och förverkligas. Detta motiv är vanligt i folksagor över hela världen och kan, som nämnts tidigare, jämföras med alkemins begrepp det mindre och det större sublimatio. Det sker ingen utveckling i livet om inte det som differentierats (blivit upphöjt – det mindre sublimatio) också nedstiger och förverkligas på jorden (koagulation – det större sublimatio). Vi ser här således en förening av det ovan med det nedan, men inte med svågern, utan med en fantastisk och numinös varelse, Jaguaren. Återföreningen äger rum i en annan, ny dimension.

 

Sammanförandet av jaguaren och Botoque representerar i viss mening föreningen mellan naturens krafter och människan. Jaguaren är i många latinamerikanska sagor ett djur som förknippas med gudomliga krafter. Blixten och regnet, som vanligtvis kommer efter åska och äger fruktbringande krafter som tränger ner i jorden, är till exempel förknippade med Jaguaren och hans åskliknande rytande.

Den mer specifika symboliska förbindelsen mellan Jaguaren och elden har sin upprinnelse i föreställningen att Jaguaren skapades av Solen som hans representant på jorden. Det är därför hans skinn är gulfläckigt och det är därför hans ögon lyser så starkt att han kan se i nattmörkret.

Det finns ytterligare en aspekt värd att nämna här. Vi får veta att Jaguaren ser Botoques skugga och förgäves försöker fånga den. Till sist inser han att den tillhör pojken däruppe på klippan och övertygar honom att komma ner (eller, som i andra versioner, själv klättar upp för att hjälpa honom ner). Det finns i denna scen en risk för den regression som så ofta blir fallet när en individ tror sig ha klarat av alla sina prövningar. Hon sänker garden och försätter sig därmed i en farlig situation, nämligen att återfalla i gamla, omedvetna mönster. Jaguaren framstår till en början som ett hot, men visar sig sedan vara en välgörare. Men farorna för Botoque kvarstår eftersom Jaguaren vill bli hans far och Jaguarens hustru är fientligt sinnad mot honom.

 

Den sekvens i sagan där Botoque övertalas att komma ner och sedan

får rida på Jaguarens rygg till hans hem har också psykologisk betydelse av två skäl. Dels är det ett vanligt tema i sagor att någonting helt oväntat sker när protagonisten har uttömt sina sista krafter. Individen kan ha kämpat och använt all sina resurser för att klara av sina prövningar, men trots det syns ingen ljusning i mörkret. Jaget har nått sin gräns och det finns inte längre någonting att klamra sig fast vid. Om jaget då inte släpper koncentrationen, sänker garden och tycker sig ha ”rätt” till en smula vila, utan istället konfronterar, vågar möta sin absoluta gräns, genomgår det en kapitulationsprocess och förlösning. Det var vad som skedde i Botoques fall. Han hade uttömt sina sista krafter och var helt tom och uppgiven, redo att fyllas av någonting helt nytt.

Dels framträder här det autonoma omedvetnas hjälpsamma aspekt. Jaguaren kan uppfattas som en gudom som överskrider både den animala och den mänskliga domänen. Han tillhör instinktvärlden eftersom han är en jaguar, men är samtidigt bärare av kulturresurser. Efter att ha utstått alla prövningar och lidanden fick Botoque hjälp av det Omedvetnas positiva aspekt och fördes vidare framåt till något nytt och revolutionerande. Det behöver upprepas gång på gång att det Omedvetna kan fungera stödjande och gynna medvetandet så snart jaget har rätt inställning till det. Det bekräftas i sagan av att Jaguaren på ett vänligt sätt ber Botoque att sätta sig upp på hans rygg och sedan tar med honom hem till sig.

Instinktlivet/gudomen i gestalt av Jaguaren visar nu Botoque elden, stekt kött, ugnen och vapen, kulturresurser som på ett avgörande sätt kommer att förändra människornas liv – dvs. de kommer att bibringas kultur. Men här föreligger en överhängande fara, nämligen att Jaguaren är barnlös och beslutar sig för att adoptera Botoque som sin son. Även med ”de bästa intentioner” riskerar det mänskliga alltid att snärjas av det Omedvetna när förmågan och viljan att differentiera inte är tillräckligt stark. Alla de resurser som Jaguaren besitter är av avgörande betydelse för kulturskapande och kulturutveckling men de behöver människor för att bearbetas.

När berättelsen når fram till Jaguarens domän blir förmedvetna aspekter mer närvarande och påtagliga. Livets instinktiva, animala aspekter förefaller energimässigt vara mer robusta, medan det mänskliga är mer obestämt, vilket manifesteras i att Jaguarens hustru både är djur och människa. I Jaguarens domän är det mänskliga mindre urskiljbart samtidigt som denne gudom vill bli Botoques far. Här möter vi ett psykologiskt tröskeltillstånd där den mänskliga existensen antingen kan bekräftas eller förnekas; till och med det som en gång har varit ”mänskligt” visar sig vara fientligt gentemot den unge mannen.

I latinamerikanska sagor är denna form av ”psykisk identifikation” , där människor sammansmälter med eller inte kan urskiljas från djur, växter och andra naturföreteelser, mycket vanlig. Men hur vi symboliskt skall tolka närvaron av djur (teriomorfism) och deras relation till människor i legender, myter, folksagor, drömmar och annat material som är besläktat med den psykologiska domänen, är inte självklart. Vi måste först reda ut betydelsen och skälen till teriomorfa motiv i dessa narrativ.

I vissa sagor måste djur tolkas som både gudar och representanter för instinktlivet. Det är de som fromt fullföljer sitt öde utan att avvika eller ta genvägar och som därmed bildar paradigm för individuationsprocessen. De är bärare av Naturens eviga visdom. Men djur i sagor och drömmar kan också tolkas som representanter för ett instinktliv som blivit försummat, övergivet och/eller inte personligen integrerat i det mänskliga medvetandet. Detta är ett särskilt vanligt tema i sagorna hos folk vars kultur uppnått en viss utvecklingsnivå, vilket är fallet när det gäller de klassiska sagorna. Kulturskapande är ofta oundvikligen förenat med en skarp gränsdragning mot och avståndstagande från vissa aspekter av instinktlivet, vilket förr eller senare kräver sin tribut för att livet skall bli helt och blomstrande. Djuren i dessa sagor representerar därför ofta det som saknas eller behöver integreras i medvetandet. De kan i den kontexten komma som hjälpare och man bör lyssna på vad de har att ”säga”. De hjälper ofta människorna att klara av sina prövningar eftersom de står nära naturen eller än bättre, de är själva naturen och står helt och hållet i samklang med livsflödet.

Det är emellertid inte ovanligt att hjälten (jagfunktionen) vid något tillfälle i sagans händelseförlopp förväntas offra det hjälpande djuret. Livskällan måste genomgå en transformation (dödas) för att bära ny frukt. Mithras tjuroffer, hinduernas hästoffer, de kristnas offerlamm är exempel på detta. Ur deras kroppar skapas en mängd rikedomar, tillgångar som är nödvändiga för människan.

Men djuren kan också behöva dödas för att undvika fortsatt identifikation. En ledare måste till exempel vara djärv och ståndaktig som ett lejon, men bör inte identifiera sig med lejonets rovlystna och glupska egenskaper. Det vill säga, det mänskliga måste leva, verka och utvecklas bland sina likar. Det finns situationer i sagorna där det djuriska åsyftar de aspekter hos en person som mist sin mänsklighet, blivit bestialisk eller fallit offer för sina råa instinkter, sexualitet, frosseri, raseri, våldsamhet. Under de förhållandena är det nödvändigt att döda djuret, ibland kan det räcka med stympa det, hugga av vissa delar (vanligen tassarna eller huvudet). Det destruktivt animaliska behöver utplånas.

Men det finns också situationer där mänskliga kvaliteter omvandlas till djur därför att de inte har accepterats eller infogats i den rådande livsformen. Jagmedvetandet löper under sin utveckling risken att bli alltför förfinat, så sofistikerat att en fullödig livserfarenhet förhindras, hämmas. I de fallen är det som uppträder som ett djur en förtäckt bild av aspekter som lider och som behöver räddas. Vissa neurotiska beteenden och lidanden passar in i det tolkningsmönstret, till exempel prinsen som har förvandlats till groda eller till ett fruktansvärt vilddjur, eller de många sagorna om varulvar. Här måste den djuriska aspekten offras för att befria det mänskliga ur sin djuriska natur. När dessa djur offras kan någon form av förnyelse äga rum.

Ofta är det emellertid djuret självt som meddelar hjälten eller hjältinnan att det måste dödas. Ur psykologiskt perspektiv kan det tolkas som det omedvetnas inneboende växtdrift eller ’önskan’ om att stödja och befrämja jagmedvetandets utveckling och integration.

 

Narrativen i de klassiska sagorna baserar sig, som nämnts tidigare, på redan etablerade strukturer i det kollektivt omedvetna. Våra tolkningar av djur i dessa sagor förutsätter således ett jag, vars integritet är hotad, eller ett jag som har blivit utarmat eller i vissa avseenden alltför enkelspårigt. Jagmedvetandet hotas av dissociation, förtvining eller till och med utplåning. Men i vår brasilianska saga är medvetandet, symboliserat av Botoque, ännu i sin linda. Han känner ännu inte till elden, inte heller stekt kött, vilka båda symboliserar medvetande och kultur. Den fara djuren representerar i denna saga är således de hot de utgör för utkristalliseringen av jagmedvetandet. Det är jagets outvecklade tillstånd som är det riskabla i situationen. Maruboindianerna i Norra Brasilien har andra varianter på temat elden, berättelser som handlar om att människorna förvandlas till djur eller till och med växter så snart de förlorar elden.

Denna föreställningsvärld illustreras än tydligare av observationer som har gjorts av Kaingangindianerna i södra Brasilien. Enligt antropologen Curt Nimuendaju har dessa indianer en själ som alltid tillhört jaguaren och de är därför ”inte jaguarens likar, de är jaguarer, men i mänsklig gestalt”. Släktskapet mellan Kaingang och dessa kattdjur upplevs så verkligt att de som drömmer om jaguarer, de så kallade ”mi-nanti”, är så djupt präglade av denna föreställning att de i krig målar sig och ryter som jaguarer, beter sig som om de jagade ett byte, ”och det sker inte på ett symboliskt plan, de beter sig verkligen som om de är jaguarer vid detta tillfälle”, betonar Nimuendaju. Denna identifikation kan bli så intensiv att mi-nanti förvandlas till mi-ve (människor som ”ser jaguarer”), vilket kan utvecklas till en form av sinnesförvirring. Mi-ve-personen tror att han är älskad av ”Jaguarherrens dotter” (Mi-g-tan-fi), lämnar sin familj, släkt och vänner och ger sig iväg ut i skogen, där han hoppas finna stigen till den unga jaguarhonan, men istället går under i djungeln.

 

När vi i de klassiska sagorna konfronteras med det nödvändiga i att döda djuret grips läsaren eller åhöraren ofta av medkänsla eller bävan. Man får känslan av att hjälten/hjältinnan beter sig otacksamt mot sin vän och hjälpare, det är med andra ord ingen eros involverad i relationen utan endast någon form av konkret, praktiskt behov. Men det vi kan lära av det är att det finns saker och ting i livet där alltför mycket känslosamhet kan hindra transformationsprocessen. För att utkristallisera ett medvetande krävs separation, urskiljning, det vill säga ett särskiljande svärd. Om individen fylls av alltför mycket medkänsla, vilket ofta är fallet när moderskomplexet är starkt, kan hela transformationsprocessen hämmas och avstanna.

Här, i den brasilianska sagan, väcker dödandet av djuret inga känslor av bävan eller medkänsla, eftersom hon uppträder hotfullt mot Botoque. Hon bara måste dödas (- en situation som påminner om den nyss nämnda där djuret tagit människan i besittning). Jaguarens hustru är en symboliskt mycket viktig gestalt i berättelsen därför att hon representerar just det som ännu är odifferentierat. Är hon människa eller djur? Eller är hon både och samtidigt? Under alla omständigheter beter hon sig fientligt mot Botoque och det är ur berättelsens perspektiv nog för att rättfärdiggöra avlivandet av henne. Hon är ur det perspektivet inte i behov av förlösning, hon representerar något som helt enkelt måste avvärjas. Men ur psykologiskt perspektiv är jaguarhonan lika viktig som ljuset är för fysiken. Både jaguarhonan och ljuset tillför en ny dimension i förståelsen av livets djupare processer. Om livsprocesserna kan ta sig uttryck i både våg och partikel måste vi acceptera att materia och energi är oskiljaktiga. Jaguarhonan är ett bevis på att vi är både människa och djur. Vår biologi har andliga rötter och vice versa.

Psykologiskt sett representerar Jaguarhonan/kvinnan här naturens odifferentierade feminina aspekt. Hon symboliserar den tillintetgörande aspekten av den moderliga principen, den som ofta hotar den unge mannens vuxenblivande. Hon är jämförbar med Oidipus sfinx och leopardhonan i Balzacs berättelse, En passion i öknen vilka båda måste övervinnas. Det är ett arketypiskt motiv som förblir aktuellt också i vår egen tid. En medelålders man har en dröm där den Stora Moderns dolda, tillintetgörande och regressiva aspekter tar gestalt i ett kattdjur:

 

Jag såg en liten men blodtörstig lejoninna och hon löpte. Jag ville ligga med henne men behövde hjälp av en pojke (min son?). Även om det kunde vara farligt trodde jag att det skulle vara genomförbart eftersom jag redan hade haft samlag med henne tidigare. Jag föreställde mig själv som hennes lejonhanne, men till sist gav jag upp eftersom ”detta” inte var min sak.

 

Här ser vi är en typisk situation där mannen riskerar att uppslukas av moderskomplexet. Han utsätter inte bara sig själv för fara i detta äventyr utan också sin egen framtid personifierad av pojken. Drömmen avslöjar i hur hög grad drömmaren är omedveten om faran i att komma alltför nära den Stora Moderns makt. Män fantiserar ofta kring att uppnå storhet och makt med hjälp av sin moders stöd, och om att ta faderns plats genom att symboliskt ”gifta sig” med sin mor. Vi känner alla igen detta mönster från Oidipusmyten och psykoanalysens Oidipuskomplex, dvs. en son vars neuros beror på att han inte förmår växa till man utan stannar kvar i modersfamnen. Problemet med den grekiska hjälten var att han gav sig i lag med den människoliknande sfinxen och därför blev dömd att underkasta sig moderskomplexet. Om han hade varit en vuxen man skulle han, enligt Marie Louise v Franz, ha dragit sitt svärd, huggit huvudet av kattdjuret och löst sitt problem. Men Oidipus dödade istället den manliga gestalten, sin manliga förebild och far, och kunde sedan ägna sig åt den intellektuella leken med sfinxen.

Förbindelsen mellan en son/ung man och ett kattliknande hondjur har en arketypisk grundval. Medan jag skriver denna artikel hör jag talas om en schizofren ung man som stod inför rätta för att ha mördat sin mor. När domaren frågade honom varför han hade gjort det, svarade han att han inte hade dödat sin mor, han hade snarare dödat Jaguarhonan!

En motsatt tolkning av drömmen ovan skulle kunna vara att den sexuella föreningen mellan djur och människa representerar något eftersträvansvärt som ännu inte förverkligats i mannens psyke. Han behöver kanske lära sig att förstå och hantera sina instinkter för att inse sina privilegier som människa, växa upp och bli det han var ämnad till i sitt liv, bli som ett lejon. De eventuellt destruktiva drömbilderna (även om det inte framgår av själva drömmen men väl av drömmarens känslomässiga reaktion) efterföljs av att drömmaren lämnar scenen, eftersom något inom honom säger att ”detta inte är min sak”. Det finns med andra ord tecken på en framväxande medvetenhet i hans psyke som skulle kunna läka hans inre splittring och göra honom mer hel som människa och man. Hela drömmen kan således också visa på det som vill förverkligas i mannens liv – en sund instinkt.

Samma man hade en annan dröm där kattdjurhonornas intensiva sexuella uppvaktning kan tydas som en bekräftelse på hypotesen att dessa instinktlivets gudinnor behöver det mänskliga medvetandet för att bära frukt i hans psyke:

Jag befann mig i ett rum tillsammans med två jaguarhonor, den ena en albino och den andra fläckig. Plötsligt börjar den fläckiga hoppa och röra sig för att visa att hon löper och att hon vill para sig med mig; det var uppenbart att jag var den utvalda. Jag var rädd för att den vita också skulle börja löpa. Jag försökte ta mig ut ur rummet, men hon hoppade och jagade mig, röt och svängde på svansen. Men jag ansåg mig inte värdig att bli hennes partner. Jag var rädd för henne och lejonet skulle ju kunna dyka upp vilket ögonblick som helst…

 

Att det är två jaguarhonor i drömmen, dvs. en dubblering, tyder på att den betydelse de är bärare av får tillräckligt mycket energi för att nå drömmarens medvetande. Drömmens känslomässiga atmosfär skiljer sig något från den förra eftersom det här är helt klart att drömmaren är den av henne (eller av dem båda?) ”utvalda” för parningsakten. Behovet av att komma till rätta med instinktlivet är således mycket starkt i hans liv om han skall kunna leva ett mer fullödigt liv. Här finns med andra ord drömstoff som också bekräftar vår motsatta tolkning av den första drömmen. Han behöver verkligen få uttryck för lejonkvaliteterna i sin personlighet och integrera dem i sitt psyke.

 

Om vi så återvänder till vår saga efter denna amplifikation ser vi att det också här är det Omedvetna som vill stärka och utveckla det mänskliga livet. Det är Jaguaren som (indirekt) uppmanar Botoque att skjuta hustrun om hon fortsätter att hota honom. Vi kan än en gång bekräfta Jungs ofta upprepade tanke att gudarna behöver människorna för att förverkligas, eller att det Omedvetna behöver näring och frodas för att jagmedvetandet skall vakna och utvecklas.

Men Botoque agerar på ett sätt som tycks helt motsatt Jaguarens intressen. Efter att ha dödat Jaguarens hustru tar han med sig vapnen, elden och det stekta köttet och skyndar tillbaka till sin by. Att stjäla elden från gudarna och sedan lämna dem är även det ett välkänt tema. Psykologiskt sett är detta det ögonblick då medvetandet föds. Det är en situation då det Omedvetna ”tillåter” det oundvikliga, nämligen födelsen av någonting nytt som, om än åtskilt, ändå behåller ”gnistor” av sitt ursprung.

Man kan fråga sig varför gudarna inte förföljer den som stulit deras gåvor och tillintetgör honom eller henne. Är inte gudarna mäktigare, mer allvetande och allestädes närvarande än människorna? Den enda rimliga förklaringen är att gudarna uppfattar stölden som en framtida möjlighet att stärka och fullkomna deras skapelse. De vet att de behöver människan! ”Jag har väl sagt att I ären gudar”, säger Gamla testamentets psalmdiktare och evangelisten Johannes upprepar samma ord. (Psalt. 82:6, Joh. 10:34) Det betyder att det mänskliga medvetandet är djupt förbundet med de skapande processer som gudarna en gång i tidens begynnelse satte i rörelse. Människan är således fortfarande beroende av elden, ljuset från gudarna.

Inte desto mindre måste det mänskliga medvetandet upprätthålla ett avstånd till Dem. Och därför beslöt Jaguaren att från den dagen aldrig mer äta tillagat kött, utan bara rått. (Jfr gudarnas reträtt till Olympen för evig tid efter att Prometheus stulit elden.) Jaguarguden överger det liv han tidigare delat med människorna och etablerar en livsform som är motsatt människornas. Av elden som han en gång ägde behåller han endast skenet, ljuset i sina ögon, det som syns också i natten och ständigt skall påminna människorna om att det är han som är eldens egentligen Herre. Det är Han, Guden, som är alla skapande källors ursprung. Både människa och djur måste var och en inom sig komma underfund med vilken aspekt av livet, eller psyket, som tillhör dem själva.

Långt senare i livet hade samma drömmare som ovan ännu en leoparddröm där offrandet och sedan kalasandet på en gudom skildras jämsides med ett krypande jagmedvetande:

 

En liten pojke i småbarnsåldern, som verkade äldre än han var, kryper fram som ett kattdjur på jakt. Han jagade en liten leopard. Barnet kastar sig över leoparden och biter av dess huvud. Efteråt äter han av leopardkroppen.

 

I denna dröm kan vi se vad som låg latent i drömmarens psyke; barnet riskerar inte längre att angripas av leoparden. Det är nu istället denna potential inom honom (den lille pojken) som till fullo tar makten över den Stora Moderns mentala resurser (huvudet), det vill säga hennes autonoma position i drömmarens psyke. Drömmaren förefaller nu ha blivit mer medveten om de krafter som motverkar hans psykiska växt. Att barnet kalasar på leoparden är ytterligare ett tecken på möjligheten att integrera ett moderskomplex.

 

 

(Översättning Eva Björkander Mannheimer)