tiggaren

Tiggare i ett land utan skugga

Publicerad i tidskriften Cora augusti 2015

 

Det var en gång ett land där kanske inte precis alla – fast väldigt många – levde gott i alla sina dagar. Så en dag satt det en tiggare utanför närmaste ICA-butik…

… och hon gav oss möjlighet att få syn på oss själva.

Cora har dammat av Jung, och teorin om arketyperna.

 

Av Catarina Baldo Zagadou

 

Tiggarna, plötsligt fanns de bara där, också på våra gator, både i storstan och på orter långt bortom vallfartsvägarna.

Igen, får man väl säga. För det var faktiskt inte så länge sedan sist (även om vi tycks ha glömt). Men det räcker ju att läsa Astrid Lindgrens Rasmus på Luffen – eller Katarina Taikons Katizi-böcker – för att inse att hemlösa fattiga inte är något nytt, ens i vårt ovanligt välmående land.

Ända fram till i mitten av 1960-talet fanns det sålunda anledning att behålla lösdriverilagen från 1895. Den lag som gjorde det brottsligt att inte ha jobb och bostad.

Hvar, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, må, der ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete, behandlas såsom lösdrifvare på sätt i denna lag sägs.

Vanlig påföljd: Straffarbete.

Redan när lagen infördes möttes den av kraftig kritik för att vara ”en klasslag”, en lag mot att vara fattig.

Nu är vi där igen: ”Förbjud tiggeriet”, ”förbjud organiserat tiggeri”, ”det måste bli lättare att avhysa tiggare”.

Jamen, säger nu vän av ordning: ”Det går väl inte att jämföra!”

Okej, man skulle kunna tolka dagens debattklimat välvilligt, se det som ett positivt tecken, ett tecken hög grad av civilisation, att den gängse reaktionen inför människor som lider i vår närhet inte är likgiltighet.

Men vilka känslor handlar det om?

Medkänsla, engagemang?

Förvisso, det förekommer.

Ta bara Mats Eklund i Sundsvall som bestämde sig för att anställa kvinnan som satt utanför hans mäklarfirma så gott som dagligen med en pappersmugg. (Och han lät sig inte hindra av tung pappersexercis från svenska myndigheter.)

På företagets hemsida kan man i dag läsa:

Nu utför Ramona Simion en del kontorsarbete och städning tre dagar i veckan. Hon kan lite engelska och kommunicerar med bland andra Mats Eklund på mäklarföretaget genom översättningsprogram i dator och mobil.

Slutet gott, allting gott? Inte riktigt.

Så här fortsätter texten:

De flesta reaktionerna på anställningen har varit positiva, men från ett fåtal har mäklarfirman också mottagit hot. En person hörde av sig och hotade med att skicka bajs till företaget.

– En del har undrat hur fan vi kan ställa upp på det här? Men då jag har frågat tillbaka, vad de själva gjort för tiggarna, så är det ingen som haft något svar, säger Mats Eklund till Sundsvalls tidning.

Som sagt: Tiggare väcker känslor.

Och så var det redan i biblisk tid, det ser man tydligt i evangelierna, där åtminstone två till och med namnges: Lasaros och Bartimaios, son till Tamaios, han som – till omgivningens förtret – fick synen tillbaka av Jesus.

 

Ja, ”tiggar-vreden” har en mångtusenårig historia.

Men vad handlar det om, egentligen?

Låt oss pröva en tolkning som lånar terminologin av Carl Gustav Jung, en av psykologins många ”fäder”:

Alltså: Tiggaren är en arketyp.

Tänk: Ett slags psykologiskt mönster, en symbolisk bild, som sedan urminnes tider bor i djupet av vårt psyke.

Och arketyper styr oss, utan att vi är medvetna om det.

Svensk-israeliske psykoanalytikern Erel Shalit har länge intresserat sig för just tiggarens arketyp. I sin Enemy, Cripple & Beggar (från 2008) ger han en poetisk definition:

Långt inne i skuggorna, bakom vår persona och det ansikte vi brukar visa upp, där står tiggaren. Han har inget socialt ansikte, han spelar inga spel. Våra anspråk är en aspekt av vår persona, även om inte alla våra personor nödvändigtvis är antingen falska eller anspråksfulla. De är en del av den sociala anpassningen av vår medvetna identitet. Det krävs mod, ärlighet och medkänsla för att flytta gränserna för vår medvetna upplevelse av identitet.*

Märk väl: Bakom våra mer eller mindre tillkämpade masker (det som Jung kallade persona, efter latinets praetendere, utvidga framåt) är vi alla nakna, sårbara, och beroende av andra för att överleva.

När som helst kan också vi bli fråntagna allt, även själva livet. Det är denna djupa sanning tiggarna påminner oss om. Och den skrämmer oss.

 

I existentiell bemärkelse är vi alltså alla tiggare.

Men Erel Shalit går längre:

Vi kanske tror att vi ger tiggaren något, att vi kan bidra till hans välfärd. Men själv essensen av hans varande är att han besitter något som vi behöver.

Detta något kallar Erel Shalit för – tomhet.

Se på Gandhi, försöker han hjälpa oss att förstå den svårsmälta tankegången.

– När Gandhi efter mer än tjugo år i Sydafrika kom tillbaka till Indien tillbringade han ett helt år till att vandra runt i landet – i tystnad. Men han hade öronen öppna! Nobelpristagaren Rabindranath Tagore kallade honom ”Den stora själen i tiggarskrud”…

(Så småningom skulle denne tiggare som bekant välta hela det brittiska imperiet…)

Erel Shalit delar också med sig av en historia ur sin egen psykoanalytiska praktik i Israel:

Analysanden Asher var en framgångsrik man i 45-årsåldern som var vice vd på ett högteknologiskt företag. Kort innan han kom till sin session hade han läst ett reportage i en tidning som gjort honom oförklarligt upprörd. Artikeln handlade om en kvinnlig tiggare i Jerusalem som hade dött en för tidig död.

Och ju mer Asher läste, desto bekantare tyckte han att han kände igen. Kunde det verkligen vara hon, kvinnan som hade besökt honom i det lilla hus han hyrde som student i Jerusalem?

Den första natten i det huset hade han haft en märklig dröm. Han hade fått besök av en smutsig tiggare, som hade en liten skara människor som följde honom.

– På något konstigt sätt kom jag att tänka på Jesus, sa Asher.

I drömmen hade hans trånga vardagsrum plötsligt förvandlats till en stor sal med ett jättelikt bord där de alla kunde sätta sig och äta – trots att Asher visste att han inte hade någon mat hemma.

Drömmen hade gjort djupt intryck, han mindes den fortfarande nu, tjugo år senare.

Då hade han berättat den för en bekant, samma person som hade hjälpt honom att hitta bostaden. Denne sa då att han kände en kvinna som hade bott där, och han lovade att tala med henne. Kort därpå dök kvinnan verkligen upp. Och hon kunde bekräfta: Också hon hade haft en känsla av gengångare i det där huset. Men innan hon gick bad hon om ett litet bidrag till en religiös stiftelse som hon var engagerad i. Då kastade Asher burdust ut henne.

Nu hade han insett att den där kvinnan var densamma vars tragiska öde hade läst om i tidningen – och han rannsakade sig själv: Varför hade han varit så hård den där gången?

– Jag hade nog inte kunnat hjälpa henne, sa han. Men kanske hade jag kunnat förändra mitt eget liv, mitt eget förhållningssätt. Om jag bara hade förstått innebörden av min egen dröm och den där kvinnans besök!

 

För lite sedan besökte Erel Shalit i Sverige, på inbjudan av föreningen Jungvännerna** i Stockholm. Den svenska sommaren bredde ut sig i otaliga nyanser av grönt och kvällen var ljus. Vi var ett trettiotal åhörare, med få undantag kvinnor i övre medelåldern, som ägnat dagen åt drömtolkning. Men på programmet ingick också ett föredrag om tiggarens arketyp: Tiggaren inom oss och utanför oss, shared archetypes, personal meaning.

Redan innan det kom i gång vibrerade en viss nervositet i rummet, tiggarfrågan väcker som sagt starka känslor, också i ett litet sällskap trogna Jung-anhängare.

Erel Shalit berättar nu historien om Asher och tiggarkvinnan i Jerusalem. Han nämner Gandhi och Buddha, som ju valde att leva som tiggare i slutet av sitt liv.

Han citerar Jung: ”Mytlösheten är den moderna människans största tragedi.”

På den punkten skulle han helt klart få medhåll från moderna pr-människor. ”Var finns berättelsen?” Det är ungefär så de brukar säga mest hela tiden. Inte minst de politiska partierna får ofta kritik – med rätta – för att sakna visioner, framtidsscenarier som människor kan tro på, och samlas kring.

Ja, vi har ju till och med glömt varför vår kontinent heter Europa… Vem minns myten om den feniciska prinsessan som blev tillfångatagen av Zeus (som hade förvandlat sig till en vit tjur) och fick sonen Minos med honom – och gav namn åt vår plats på jorden?

Så att till fullo greppa innebörden ”den arketypiske tiggaren”…

Nej, det övergår helt klart vår horisont.

– Där står han – eller ibland hon – i gathörnen, fortsätter Erel Shalit. En utsträckt hand som ber om något, vanligtvis pengar och medkänsla. Som ett litet test på vår våra värderingar och attityder. Väcker fattigdomen och utslagningen min empati? Eller fördömer jag smutsen och den sociala försummelse som han eller hon kastar rakt i mitt ansikte? Eller blundar jag kanske? Försöker undvika att se hans eller hennes brist på persona, den skrämmande frånvaro av social fasad, som tvingar mig att lyssna till de röster som stiger upp direkt ur djupet från den skräpiga källaren i min egen själ, utan filter av comme il faut…?

Det blir knäpptyst i Jung-sällskapet.

Så säger han det igen:

– Vi tror att vi har något att ge tiggaren, men tiggaren har något att ge oss.

 

Ja, tiggaren kommer helt tomhänt. Just därför ger han oss en möjlighet att reflektera – bortom alla konventioner. Tiggarens tystnad och brist på förställning låter paradoxalt nog vår egen sanna röst komma till tals. Det är grundtanken.

Myterna och sagorna lär oss: Det är inte välputsade auktoriteter som avslöjar sanningen om livets villkor, utan barnet som säger: ”Men han är ju naken!” (Det kunde lika gott ha varit en tiggare, någon helt utanför samhällshierarkin.)

– Alla profeter i alla tider har varit av låg börd, ofta har de till och med varit föraktade, påminner Erel Shalit.

 

Men vad säger nu allt detta om dagens verklighet?

En kvinna i drömgruppen frågar:

– Vilken lärdom kan vi, som kollektiv, dra ur det sorgliga faktum att tiggare flockas också på svenska trottoarer?

Erel Shalit är försiktig i sitt svar:

– Låt mig först säga att jag är djupt tacksam för att jag växte upp just i Sverige, säger han, som nu är bosatt i Israel, men vars judiska föräldrar kom till Sverige som flyktingar med de vita bussarna efter andra världskriget.

– När vi talar om ett land blir det lätt generaliseringar. I värsta fall leder de bara till förenklade plattityder. Men jag vill gärna ge en kommentar i alla fall. Så här: Om någon skulle göra en film om ett samhälle som det svenska, och introducera tiggare i den filmen som ett tidigare inte känt fenomen, ja, då skulle jag nog tänka att regissören hade ett syfte med det.

Han fortsätter:

– Sverige har ju har lyckats skapa ett samhälle som är ger goda levnadsmöjligheter för de flesta. Det är förstås alldeles underbart. Men – allt har ett pris. Också det allra vackraste här i livet.

– Jag tror att den stabilitet som ni svenskar har lyckats skapa nu skakas om av något som kommer så att säga underifrån – från det omedvetna. Ja, jag ser ju på saken från en psykologisk utgångspunkt, snarare än ur ett sociologiskt perspektiv. Kanske, säger han, skulle man kunna säga att något som har varit osynligt nu pockar på uppmärksamhet…

– Självklart: Dagens verkliga tiggare kräver lösningar på politisk, ekonomisk och social nivå. Men, om man ser det psykologiskt, kan det handla om en situation som har blivit för stabil?

 

Alltså: Ett land som vill vara perfekt, men har en tendens att förneka sin ”skugga”. Ett land där det mesta är väl omhändertaget – hur skulle en saga om det landet låta?

Dramaturgin är förutsägbar: Det dyker upp något som stör…

Tiggare, kanske?

Plötsligt finns de bara där. Också på våra rena och välordnade gator.

Och enligt jungianskt tänkande kommer ju den som förnekar sin egen del i vad vi med ett Hanna Arendt-begrepp kan kalla ”den banala ondskan”, mer eller mindre automatiskt förlägga den hos någon annan, någon som då måste demoniseras.

 

Tankar i natten heter en blogg jag råkar hitta. En ung man som heter Leo skriver:

Jag kan inte uttala mig om hur det är över hela landet, men här i Hudiksvall är tiggarna mycket passiva i sitt tiggande. De uppmanar inte att någon skall skänka något. De tackar när någon lägger pengar i muggen. Ändå är det många som menar att de ska förbjudas att sitta där utanför affären och tigga. Många ringer till polisen och ber dem att fösa bort tiggarna. Jag är inte psykolog nog att kunna förklara ilskan. Jag skulle förstå om människor riktade ilskan mot de förhållanden som skapar fattigdom och med det också tiggeri. Nej, vän av ordning och arg skattebetalare riktar ilskan mot tiggarna personligen.

Som en sidoeffekt av ilskan mot tiggarna är kritiken att många av dem tydligen äger en mobiltelefon. Någon som äger en mobiltelefon kan inte vara fattig och då är det omoraliskt att tigga, verkar vara tanken.

Varje gång jag hör kritiken att fattiga tiggare äger en mobiltelefon, tänker jag på Stig Dagerman och hans Dagsedlar. Den sista dagsedel av Dagerman publicerades samma dag som det blev känt att Dagerman avslutat sitt liv, den 5 november 1954, riktad mot fattigvårdsnämndens ordförande i Sunne herr Åleby. Och den ställer oss alla präktiga inför samvetsfrågan, vad vi själva anser vara passande att fattiga får äga. Hund eller mobiltelefon? Eller rent av bägge!

 

Varning för hunden!

Lagen har sina blottor.
 Hund får de fattiga ha.
 De kunde väl skaffa sig råttor,
 som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor 
med dyrbara hundkreatur.
 De kunde väl leka med flugor, 
Som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.
 Det måste bli slut, ity
 att annars så köper de valar,
 fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas:
 Hundarna skjuts! Inte sant?
 Nästa åtgärd: De fattiga skjutas, 
så spar kommunen en slant.

 

 

* Citaten ur boken är översatta från engelska.