Död-moder-syndrom, trauma och dissociation – ett kliniskt fall

Dödsmoder-komplexet och Död-moder-syndromet

I sin essä ”Den döda modern” introducerade den kände franske psykoanalytikern André Green begreppet den döda modern.  Med detta begrepp menar han den imago* som konstitueras i barnets sinne till följd av depression hos modern, vilken brutalt förvandlar ett levande objekt som varit en livgivande källa för barnet till en livlös och själlös figur. Det blir en mor som fysiskt förblir levande men som i det lilla barnets ögon är psykiskt död.

Green talar om uttryckslös psykos, uttryckslös sorg och depressiv tomhet hos barnet som följd av dekatexis* av modersobjektet, vilket lämnar psykiska hål i det omedvetna. Det som karakteriserar denna typ av depression är att den försiggår inför modern, vilken själv är absorberad av en förlust. Moderns sorg och därav följande minskning i hennes intresse av spädbarnet är i förgrunden. Kärleken har plötsligt gått förlorad för barnet vilket medför en katastrof: förlust av kärlek innebär förlust av mening, inget är längre begripligt för barnet.

Det är inte ovanligt att i en familj med en emotionellt avlägsen mor även fadern är fysiskt eller psykiskt frånvarande. I en sådan situation identifierar barnet sig med modern och dekatexis blir till ett mord. Istället för objektet, som dödas, finns bara ett psykiskt hål. För barnet återstår då att identifiera sig med hålet, med tomheten.  Äkta kärlek är inte längre möjlig, eftersom barnet är pantsatt till den döda modern. Bakom den uttryckslösa sorgen kan man förnimma en aning om den vansinniga hänförelsen av döden som gör ett sörjande av henne omöjligt.

Den välkända jungianska analytikern Marion Woodman beskriver Dödsmoder-arketypen på följande sätt: ”När Dödsmoderns blick riktas mot oss genomtränger den både kropp och själ och förvandlar oss till sten. Den dödar hoppet och gör oss livlösa. Vi kollapsar. Vår livsenergi ebbar ut och vi sjunker ner i avgrundsmörker.  I detta tillstånd finner vi oss längta efter dödens glömska. På sikt genomtränger denna dödslängtan våra celler, vilket medför att vår kropp vänder sig emot sig själv. Vi kan bli fysiskt sjuka.

Om Dödsmodern har blivit internaliserad i psyket i barndomen så hantera den vuxne det antingen genom att projicera detta på andra eller genom att återinförliva det i det egna psyket, vilket medför att personen kommer att falla ner i ett eget, privat helvete. Eftersom Den Döda Modern är en del av kropps-psyket får en djupgående fasa individen att förstöra varje ansats till något som skulle innebära meningsfull förändring och tillförsäkra livet trygghet och säkerhet, även om det kända alternativet är statiskt, ruttet och dött.  Dödsmodern fångar potentiellt livgivande energi och behåller den i en kall och livlös form. Detta åskådliggörs på ett levande sätt i myten om Medusa; Atena vill inte vis sin skuggsida så hon förvandlar gorgonen till Medusa, som har ormar till hår och som kan med sin blick förstena. Medusa representerar energin hos Dödsmodern. Att förstenas efter mötet med henne betyder att man blir avskuren från kärleken.

Det som karakteriserar Dödsmodern enligt Woodman är att hon dödar fantasin genom att konkretisera metaforer. Om man inte kan relatera till metaforer, får man inte tillgång till den arketypiska världen och sjunker ner i en död och isolerad värld. Arketyperna tenderar då att komma in via andra vägar såsom beroende eller psykisk eller somatisk sjukdom.

Trauma och dissociation*

En välkänd jungiansk analytiker, Donald Kalsched, talar om dissociation som en livräddande mekanism som träder i kraft när barnet konfronteras med  outhärdliga känslomässiga erfarenheter i samband med tidiga relationella trauman. Enligt honom förseglar dissociation faran av icke-existerande och förhindrar förintandet av självet.

Han tänker att sådana själv-uppdelningar har överlevnadsvärde genom att de bevarar en del av barnets oskuldsfullhet och livfullhet genom att bryta loss dessa från resten av personligheten och bevara dem i det omedvetna för möjlig växt i framtiden.

Kalsched beskriver ett arketypiskt försvar som han kallar självomsorgssytemet. Detta skyddar kärnan i självet från total förgörelse vid trauman. Å ena sidan är självomsorgssytemet ett beskydd för psyket, å den andra kan det bli förföljande och tyranniskt. De sadistiska krafterna i detta system börjar då attackera grundvalarna för personligheten precis som vid en autoimun sjukdom.  Försvarssytemet söker undvika lidande, med lidande är nödvändigt att erfara för att oskulden ska kunna erfaras på ett förkroppsligat sätt. Dessa tyranniska krafter underminerar hopp, skapar förtvivlan, väcker skam och förödmjukar och återtraumatiserar personen inifrån, vilket driver personen till ändlösa, tvångsmässiga återupprepningar.

Kalsched tänker att förutom att splittra själen öppnar trauma även dörrar som ger tillgång till kollektiva mytopoetiska lager och andligt djup i det omedvetna. Att möta övernaturliga hjälpare är inte ovanligt för en som överlevt trauman. Han menar att den heliga dimensionen av det mänskliga livet avbildas i den symboliska processen som barnet. Barnet är symbolen för självet, själen och den gudomliga kärnan, som måste skyddas.

Dödsnärhet som missbruk

Psykoanalytikern Betty Joseph har beskrivit en speciellt elakartad form av självdestruktivitet, som hon observerat hos några av sina analyspatienter. Hon betecknade det som missbruk av dödsnärhet, baserat på hur patienterna presenterade sitt material i analysen och hur de relaterade till analytikerna. Dessa patienter tenderar att skapa hopplöshet hos sig själva och hos sin analytiker och uttrycker en stark, men ofta tyst negativ terapeutisk reaktion. Deras dragning till förtvivlan och död är inte en längtan efter frid utan ett behov av att veta och av att ha tillfredsställelsen av att se sig själva bli förstörd.

Enligt Joseph’s syn är suget efter dödsnärhet som ett missbruk av ett tillstånd som är alltför fruktansvärt för att analytikern ska kunna hjälpa. Suget efter liv och psykisk sundhet projiceras på analytikern, vilket förklarar dessa patienters extrema passivitet och ointresse av utvecklingen. Denna typ av patient är dominerad av en aggressiv del av sin personlighet som försöker kontrollera och förstöra analytikerns arbete och är aktivt sadistisk mot den andra delen av självet.  Den andra delen är masochistiskt fångad i denna process, vilken har blivit ett till ett missbruk. Patienten är aktivt fångad i en sado-masochistisk fantasi i vilken han samtidigt skadar sig själv och blir skadad, förödmjukar och blir förödmjukad, tills fantasin har fångat honom så att innehållet i den blir sekundärt. De upprepar även denna cykel i det yttre i det att de försöker få analytikern att bete sig sadistisk gentemot dem. Denna typ av cirkulära mentala aktiviteter har blivit repetitiva och vanebildande. Enligt Joseph är denna form av cirkulära mentala aktiviteter motsatsen till tankar, vilka kan levas ut såväl genom den analytiska dialogen som i patientens liv.

Fallbeskrivning: Tom, 31

Tom kom till min mottagning efter att han hade blivit utskriven från psykiatriska kliniken med diagnosen djup depression och somatiseringssyndrom. Innan han hade blivit intagen på sjukhuset hade han tänkt att hans liv var över men medicinerad med antidepressiv och antipsykotisk medicinkände han sig nu bättre och beslöt att försöka med analys. Försöka är det korrekta begreppet eftersom han inte hade något hopp. Han hade mått dåligt i åratal och provat olika traditionella såväl som alternativa behandlingar utan någon framgång. Eftersom hans läkare rekommenderat honom att komma till mig, kom han.

Toms tidiga barndomshistoria innehöll inga tydliga trauman. Det enda som slog mig var att han kunde inte berätta något annat om sin mor än att hon fortfarande lever.

Vid vårt första möte berättade Tom för mig att han hade en obehaglig känsla i hjärttrakten. Han kallade den ”kvicksilverkänsla”. Han hade ingen aning om var känslan kom från, men han hade haft den i åratal, så det var snarare ett tillstånd mer än en känsla. Eftersom han inte kunde sätta ord på detta bad jag honom att rita en bild. Vi ser den svarta mitten på en cirkel med en spetsig svart vinkel och en uppdelning av den yttersta delen i avdelningar. Bilden åskådliggör psykets inre, omedvetna visdom; bilden visar på en svart, tom kärna med själen frånvarande och upplöst. Tom associerade bilden med sexualitet och ilska.

Så startade vår process. Under analysens första år var det inte mycket som blev sagt mellan oss. Tom var väldigt reserverad och drog sig undan i sin egen värld. Han tycktes inte ha någon spontan önskan om att dela sina känslor eller tankar med mig. Om jag frågade ryckte han oftast på axlarna. Och så var vi där igen – inget att prata om. I alla fall inget som spelade någon roll.  Jag trodde att han hade motstånd men ibland verkade hans förklaringar att han inte hade några tankar eller känslor helt ärliga. Hans ögon tittade på mig men de verkade helt uttryckslösa. Som om han egentligen var någon helt annanstans. Efter några månader hade han en dröm.

Jag kör över sjön som är täckt med is. Plötsligt spricker isen och bilen sjunker ner under vattnet. Inget vatten tränger in i bilen eftersom den är inpackad i brunt paketpapper. Jag känner mig väldigt fridfull och bekväm. När det blir ont om luft tar jag sönder takfönstret med mina fötter. Kallt vatten tränger in och jag börjar känna den obehagliga kvicksilverkänslan igen. Jag frågar mig själv varför jag känner den. Jag får svaret att jag har förbjudit mig att må bra.

Här ser vi den frusna sjön som symbol för ett uppsplittrat tillstånd. Detta tillstånd är fridfullt, befriat från känslor och lidande. Lidandet kommer tillbaka med det kalla vattnets verklighet och vetskapen att han inte får lov att må bra. Tom hade ingen aning om varför han inte fick må bra.

Tom var från början väldigt hängiven analysprocessen. Han skrev regelbundet ner sina drömmar och sände dem till mig på natten, efter att han haft drömmen. Under analysens andra år blev hans relation till mig tätare eftersom han började erfara panikattacker. Dessa attacker var ibland så starka att han skakade i hela kroppen. Tom verkade fruktansvärt rädd för något han inte tordes tänka på. Vid flera tillfällen närmade vi oss avslöjandet av vad det var han fruktade. Vid ett tillfälle uppträdde det under aktiv imagination som ett svart klippblock. När Tom stötte på det började han skaka i hela kroppen och fick en ovanligt kraftig panikattack. Han sa att om han fick veta vad detta var så var han inte säker att han skulle överleva. När han fick kontakt med dessa fasansfulla känslor följdes detta av ett dissociativt tillstånd där han även förlorade kontakten med mig. Ungefär ett halvår senare hade han följande dröm:

Jag är 10 år gammal och leker i en sumpig, mörk skog med mina kompisar. Det är någon slags överlevnadslek i vilken den som blir sist kvar överlever. Vi dödar varandra genom att skjuta. Det ligger döda kroppar överallt, på ytan av kärret och i det mörka vattnet i närheten. Det tycks vara många människor som dödats här. Jag ser en skeletthand som sträcker sig ut ur kärret. Det är tungt att gå i dödskärret. I närheten torterar barn utsvultna människor. Offrens ögon är utstuckna och de är utmärglade. Torterare håller bitar av människokött i närheten av deras munnar för att fresta dem. Jag är häpen över att denna form av tortyr är möjlig. Torterarna har fått syn på oss och börjar jaga oss. Vi springer för livet för att komma ut ur skogen. Jag blir till min 4-åriga dotter när jag springer. Lyckligtvis kommer vi undan medan en av förföljarna blir överkörd och dödad av en röd traktor.

I denna dröm ser vi dödens kärr. Denna plats är som Dödsmoderns knä varifrån knappast någon kan undkomma. Det tycks innebära en nästan säker död. Det finns inga vuxna som överlevt, barn dödar varandra och äter köttet för att överleva. Drömmen lämnar en kraftfull känsla av hopplöshet och oundviklig undergång.

I början av drömmen är Tom 10 år gammal, men förvandlas i slutet till sin 4-åriga dotter. Jag blev ganska chockad av denna dröm.  Tom kunde inte ge några associationer till den. I motöverföringen* hade jag en tung, hopplös och depressiv känsla, som kändes som en sten i min mage. Jag noterade även hans oförmåga att i ord reflektera över drömmen och min obeskrivliga känsla av sorg. Toms reaktion på drömmen var stumhet och förvirring, men jag kunde se att även han var djupt påverkad.

Denna dröm var så kraftfull att den kastade en dyster skugga över vårt gemensamma analytiska arbete. Jag lade ner många timmar på att fundera över vad som hade förorsakat en så fasansfull känslomässig upplevelse. Jag försökte få fram mer information om Toms relation med hans mor, men utan framgång. Ibland kunde Toms sinne under en terapisession bli fullständigt tomt, som om han kastades in i en annan verklighet.  Efter ytterligare ett halvår hade Tom följande dröm:

Min mor har just dött. Hon befinner sig under vattnet i en röd klänning. Min hustru har dykt ner under vattnet för att ta farväl av henne. Hon har på sig en brudklänning.  De ligger sida vid sida under vattenytan. Deras hår flyter som sjögräs. De har en stilla konversation med varandra.  Det känns som om tiden står stilla.

I denna dröm uppträder Toms mor för första gången. Hon är död och har sjunkit ner i det omedvetna.  Den röda färgen på hennes klänning symboliserar ett passionerat förhållande till modern, som är död inuti och som inte är ihågkommen av sin son.  Toms hustru symboliserar hans anima, som fortfarande minns modern och som längtar efter relationen med henne. Hennes bröllopsklänning, håret som flyter och den stilla konversationen ger ett intryck av en nästan helig ceremoni som försiggår mellan dessa två. Det skulle kunna symbolisera en helig förening som inte ens döden kan upplösa.

Jag blev djupt berörd av de kraftfulla underströmmarna i denna dröm. Toms reaktion på den visade att han är helt avstängd ifrån de djupa lagren i sitt känsloliv. Fastän hans undermedvetna tycktes ha ett minne av modern förblev han på det medvetna planet ganska oberörd av det.

Efter dessa båda drömmar märkte jag en stegvis ökande grad av sexuell energi i överföringen*.  Den dödsenergi som var inkodad i dessa drömmar väckte av någon anledning sexuell upphetsning. Tom berättade för mig om de fantasier han hade när han masturberade; de innehöll avvisande, förödmjukelse och självtortyr. Han föreställde sig ofta att hans hustru övergav honom och hade sex med andra män. Ju mer förödmjukad han blev desto mer upphetsad kände han sig. Ganska ofta upplevde han en uppsplittring i sin personlighet där den ena delen ville ha sex men den andra gjorde motstånd. Ju mer den passiva delen gjorde motstånd desto mer kraftfullt krävde den dominanta delen att han skulle masturbera tills den passiva delen var helt besegrad. Men istället för att känna lättnad upplevde Tom att hans barn-jag var döende eftersom det hade upplevt så mycket lidande att han inte stod ut längre. Han upplevde att han stod på randen till känslomässig död och tiggde om min hjälp. Han var övertygad om att en dag skulle han inte uthärda denna känsla mer utan skulle antingen dö eller begå självmord.

Tom började skicka dagliga e-mail till mig där han beskrev sitt tillstånd och tiggde om min hjälp. Hans överföringskänslor gentemot mig blev sexuellt laddade, vilket kom till uttryck huvudsakligen i mailen, men även under terapisessionerna. Han avslöjade hur mycket han längtade efter fysisk närhet med mig. Efter ytterligare någon tid eskalerade hans känslor ytterligare och han förklarade mig sin kärlek, vilken han uttryckte i kärleksbrev mellan sessionerna. Under sessionerna var han fortfarande ganska reserverad, men stämningen var extremt spänd. Han började uttrycka sina känslor genom att göra bilder och skicka dem till mig. Detta var ett viktigt steg i utvecklandet av hans förståelse för sig själv eftersom han ofta saknade ord för att uttrycka sina känslor. Ur detta att göra en bild fick han en viss förståelse och det blev då mycket lättare att finna orden.

Analysens tredje år blev extremt svårt. Tom slets mellan motsatserna – Dödskänslor å ena sidan och kärlek och sexuella känslor å den andra. Detta uppväckte hos honom nästan outhärdlig spänning, som han inte kunde hantera själv. Vi hade många icke schemalagda kontakter via telefon och på mailen.  Han gick från den ena krisen till nästa. Han kände sig också förfärligt sårad över att jag avböjde fysisk kontakt med honom.  Här följer ett utdrag från hans brev:

Jag har undertryckt mina sexuella fantasier i flera veckor nu. Det är som att hålla tryckkokaren stängd för hand. Det innebär att jag lever i mitt huvud och att jag är väldigt spänd. Mitt huvud värker och mitt ansikte och hals vibrerar av energi. Jag står inte ut längre. Att undertrycka sexualitet kan inte vara den rätta vägen, eller hur? Så fort jag tänker på att öppna tryckkokaren ser jag mig ta mina sista andetag i en bottenlös sjö, på väg att dö. Jag vill inte längre skada mitt inre barn. Det har lidit nog. Jag trivs inte med någon av dessa extremer. Men jag finner ingen lösning. Den här situationen gör mig galen. Jag klarar inte av den längre. Smärta finns i min hud. Jag vill ta mig någonvart där jag inte måste kämpa hela tiden. Varför är det inte tillåtet för mig att bara vara? Varför kan jag inte det? Jag håller på att drunkna…. Snälla, hjälp mig.

Här kan vi uppfatta det omöjliga i situationen och den förtvivlan hans brev återspeglar. De arketypiska energierna från tidiga trauman ageras ut på ett konkret sätt genom masturbation. Sexuell aktivitet används av själens självomsorgssystem för att omvandla den massiva dödsenergin som skapats i symbiosen med den emotionellt döda modern. Istället för lättnad upprepas traumat igen genom att det inre barnet kränks av förövarsidan i personligheten.

I motöverföringen kände jag skam och skuld, jag tänkte att kanske jag hade på något sätt provocerat fram denna starka sexuelle överföring. Jag var också djupt oroad eftersom han ofta talade om för mig att han inte stod ut längre. Jag kände även äkta tillgivenhet och värme gentemot denne man som sökte mänsklig närhet och kontakt på det mest uppriktiga vis. Det dröjde en viss tid innan jag uppfattade en mer allvarlig motöverföringsreaktion, som jag aldrig upplevt med andra patienter. Min kropp slutade successivt att ta emot näring och på 4 veckor hade jag gått ner 8 kg. Jag minns precis ögonblicket när jag insåg allvaret i situationen och förnam den djupa depression som lurade bakom den sexuella upphetsningen, vilket var vad min kropp reagerat på. Efter att jag fått denna insikt normaliserades mitt ätande. Bara några få dagar efter att jag insett ovanstående var jag nära att omkomma på vägen till mitt arbete; min bil gled okontrollerat på den isiga vägbanan rakt mot en enorm timmerbil. Hela livet passerade revy framför mina ögon, jag bad och bilen gled vid sidan av lastbilen med några få centimeter tillgodo. Jag associerade denna händelse med det kraftfulla fältet av dödsenergi som fanns i arbetet med Tom och som hade påverkat mig så djupt. Det hjälpte mig också att koncentrera mig på tryggheten som den fundamentala basen för vårt gemensamma arbete.

Under denna period arbetade vi mycket med Den Stora Moderns positiva energi, och vi använde oss ofta av aktiv imagination.  En dag hade Tom följande dröm:

Jag kommer till en vacker äng. Det är en varm sommardag och ängen är i blom. Jag hör en röst som ropar mitt namn. Jag börjar gå mot rösten. Plötsligt hör jag vacker sång. Jag ser mig förvånat omkring och förstår att sången kommer från himlen. När jag kommer till mitten av ängen blir jag omgiven av en kraftfull upplevelse av att vara älskad. Jag lyssnar till kärlekssången som är tillägnad mig personligen. Den uttrycker omsorg och värme. Jag faller på knä och upprepar: åh mor, åh mor.

Här ser vi de närande och kärleksfulla aspekterna av Den Stora Modern. Tom erfor en villkorslös kärlek och detta rörde honom djupt. Det var en värdefull tröst för honom i det helvete som han gick igenom. Först efter denna upplevelse insåg han hur oälskad han hade känt sig. En kort tid senare hade han ytterligare en mäktig dröm:

Jag ser två nyfödda kameler i ett bottenlöst akvarium, sanden har runnit ut. Det finns knappt plats för kamelerna att stå utan att falla ner i det djupa hålet. En stor orm har krälat ut ur akvariet. Jag vet att jag måste stoppa tillbaka den. Jag tar tag i ormens nacke, men tappar taget och den lyckas bita mig i min vänstra hand. Jag försöker dra ut giftgadden. Jag funderar på ifall giftet redan kommit ut i mitt blodomlopp. Jag fortsätter att kämpa med ormen och kämpar samtidigt för att inte förlora medvetandet eftersom jag måste berätta för min analytiker om detta.

Denna dröm beskriver hur splittringen mellan kroppen och själen går till; de två nyfödda kamelerna representerar själen, som fötts in i ett akvarium utan botten. Här finns ingen trygghet, boet är förstört. Dessa små varelser står på akvariets trasiga kant och kämpar för att inte ramla ner i det svarta hålet. Detta är bilden av hur det är att födas som ett oönskat barn. Själen är ständigt hotad av utplåning och död i denna situation där det saknas den tillgivenhet och omsorg  som barnet behöver. Ormen representerar överlevnadsinstinkten, som har fått honom att söka värme på andra ställen, utanför det kalla boet. Drömmen reflekterar hur den tvångsmässiga masturbationen är ett sätt att hantera den ensamhet och meningslöshet som han lever i. Som vi redan vet innebar masturbation en lättnad för Tom, men ledde samtidigt till återtraumatisering i det att det tidiga traumat av övergivenhet och utnyttjande på det kroppsliga planet återupprepades.

Vi fortsatte att arbeta kring dödsenergin. Vi använde ofta Den Stora Moderns kärleksäng från hans tidigare dröm, för att bygga en plats där han kunde känna sig trygg och till vilken han kunde bege sig när vi inte var tillsammans. En dag, efter att vi åter arbetat med Den Stora Moderns energi, hade Tom följande dröm:

Det är natt och det regnar. Jag är tillsammans med min syster och min mor. Jag ser ett flygplan som lyfter och som släpper bomber i luften för att göra världen till en bättre plats. Efter en stund exploderar bomberna och lämnar efter sig regnbågsfärger, som från fyrverkerier. Ett UFO med blå och gröna blinkande ljus landar. Mor går ut ur huset för att ta ett foto. Vi ser en liten pojke, som stiger ut från UFO:t och springer mot oss. ”Är du inte rädd, mor?” frågar jag. ”Nej, det är jag inte. Jag bär pärlhalsbandet som pojken en gång brukade leka med.” svarar mor. Vi ser fler UFOs som landar, små pojkar stiger ut och springer mot mor.

Här ser vi återvändandet av många förlorade delar av själen; de symboliseras av barnen. Dessa delar återbördas av den transcendenta funktionen*. Situationen är emotionellt laddad och lite skrämmande. Drömmaren uppmärksammar moderns pärlhalsband; Pärlan är symbol för självet och för individuation*.  Här representerar halsbandet den förlorade kopplingen mellan modersfiguren och olika barnaspekter; den är samhörighetens förbund. Denna dröm förde med sig  en förändring i den analytiska processen, den återspeglade att ett djupt, meningsfullt och tillgivet förhållande hade etablerats mellan analytikern som modersfigur och drömmaren.

Spänningen mellan oss ökade succesivt och en dag exploderade den. Som en reaktion på min kommentar om hans ilska sa Tom att han aldrig någonsin ville se mig igen för ingen hade sårat honom mer än vad jag gjort. Detta känsloladdade meddelande  uttrycktes via e-mail och följdes av en lång tystnad. Jag försökte kontakta honom men utan framgång. Efter några dagar sände han mig följande dröm:

Jag bor i en underjordisk bastu. Jag håller på att somna när tre kvinnor bryter sig in. En av dem är förförisk, men jag inser att det är en fälla. Jag försöker knuffa ut dem genom fönstret. Den tredje kvinnan har onda avsikter, hon försöker förgifta mig. De båda andra kvinnorna är också i fara. Jag slår sönder fönstret för att undkomma. Den onda kvinnan sprayar gift och jag börjar förlora medvetandet. Jag springer ut, tar en stor sten och vill kasta den på henne. I den stunden svartnar det frö mina ögon. Jag går ner på knä, kräks och gråter av förtvivlan.

Här ser vi var det sanna självet är placerat; det lever i förskingring i det omedvetna. Det attackeras av tre kvinnor vilka representerar tre olika aspekter av det feminina. Den tredje är den mest onda – hon hotar det sanna självet med döden. Den enda lösningen är att kräkas ut giftet som trängt in i systemet innan man tuppar av. Denna dröm följde av ännu en.

Jag befinner mig i en helikopter ovanför staden. Vi skjuter på husen och de kollapsar. Senare går jag bland ruinerna och ser människoansikten i väggarna som har blivit till glas. Jag hittar ett svart, brutet svärd bland ruinerna. Jag ser på de stelnade ansiktena och bugar mig för Skaparen som har smärtsamma minnen knutna till denna plats.

Denna dröm avslöjar Dödsmodern i verksamhet i psyket. Allt som är säkert, bra och stabilt som skapats och byggts upp i den analytiska relationen förvandlas till ruiner. Mänsklighet splittras upp och förvandlas till glas. Drömmaren har uppenbarligen varit skaparen men är också förgöraren. Drömmen har en apokalyptisk kvalitet, som om den markerade avslutningen av en era. Detta följdes av ett möte med döden själv.

Jag är tillsammans med min syster. Vi ser Döden närma sig bortifrån ladugården. Hon är en gammal kvinna i svarta kläder, hon håller i ett litet barns hand. Barnet är som en dödsängel, det är också svartklätt. Jag knuffar bort min syster, men hon vill möta döden eftersom hon hävdar att hon haft erfarenhet av död i sin barndom. Jag vill ändå skydda henne, jag håller ut mina armar och står mellan henne och döden. Döden kramar min högra hand och pressar sitt ansikte mot den högra sidan på min kropp. Jag försöker fortfarande att hålla min syster ifrån döden, så jag vill inte börja slåss. Jag försöker ge mig, det finns inget annat val. När jag gör detta har jag en konstig känsla av att foga samman min barndoms erfarenhet av död och mitt framtida dödsögonblick. Jag fogar samman det förflutna med framtiden. Känslan blir allt starkare. Jag förmår endast säga ”Åh, min Gud, min Gud.”

Här ser vi Toms ursprungliga trauma återupprepas i den analytiska processen. Han möter döden tillsammans med dödsängeln. Detta dunkla par representerar den symbiotiska duon Den döda modern och Det döda barnet  som finns i psyket. Det har aktiverats av den upplevda förlusten av kärlek i den analytiska relationen. Kroppens högra sida är död genom kontakten med Döden.

Detta oplanerade möte med döden innebar en vändpunkt i den analytiska processen.  På det följde en djup förändring i psyket, både på medveten och på omedveten nivå, och den har fortskridit sedan dess. Lyckligtvis har vår relation fortsatt och den har uppnått en djup känsla av trygghet som inte fanns där förut. Vi har arbetat med olika uttryck för döden i psyket men också i vår relation. Den följande aktiva imaginationen visar hur dödsenergin gradvis blir mer medveten.

En liten fängelsecell är placerad på en hög, lodrät klippa. En smal stig leder upp till den. Jag kan se tät skog nedanför med höjder och dalar. Det är en varm kväll och solen håller på att gå ner. Psykopaten sitter framför fängelsecellen och knackar på järndörren. Ett litet barn har låst in sig i cellen för att försvara sig mot dåren på andra sidan dörren. Psykopaten tigger barnet om förlåtelse ber det öppna dörren. Inget händer. Sedan skjuter han in papper under dörren på vilka Psykopaten ritat hjärtan med sitt eget blod. Ingen reaktion, barnet tror att den andre blivit tokig. Detta är det enda Psykopaten kan göra, han vet att det är något som är på tok med honom och han känner sig fruktansvärt skyldig. Han ger upp och sätter sig på den smala stigen med benen hängande nerför kanten på klippan. Han är halvnaken, klädd i trasor, och olycklig av självhat. Han är helt skallig efter att ha dragit av sig sitt hår. Han ser på solnedgången och börjar gråta av förtvivlan. Barnet hör honom gråta, kommer ut från cellen och sätter sig bredvid honom på klippan. Det ser på den gråtande Psykopaten och tänker att kanske är det barnet som är den som lider mest i denna konstiga relation; den andre ser knappt mänsklig ut längre. Det håller Psykopaten i handen och tar honom på en promenad i den frodiga regnskogen. De går hand i hand, två människor som förts samman av ett grymt öde och som är trötta på att kämpa. De närmar sig en vacker äng. Psykopaten gråter ännu mer förtvivlat. Varför tas han hit av en som han har sårat hela livet? Han kommer inte att kunna återbörda en sådan ynnest. Han vågar inte beträda denna äng; han är inte värdig detta. Han stannar vid kanten, fortfarande gråtande. Det är tillräckligt till att börja med att bara stå där. Han tittar på barnen som leker på ängen och längtar efter något som de har men som han inte har. Han tar en vacker röd skål från sitt hjärta och ställer den framför sig. Skålen påminner om lotusblomman. När Den Stora Modern vill så kommer hon att lägga detta något i skålen.

Denna aktiva imagination är nästan som en bön. Mötet mellan dessa ytterst ensamma, motsatta delarna av självet – Psykopaten och Barnet – skapar en atmosfär av ett heligt möte. Detta är första gången som det finns genuin empati mellan dessa två delar. Barnet är den empatiska delen,  som erfarit tillräckligt med kärlek för att känna med den ensamma besten, Psykopaten. Psykopaten har krympt under den massiva tyngden av skam och skuld och har förlorat hoppet. Det är svårt för honom att ta emot Barnets kärlek och hjälp efter allt han gått igenom. Men Barnet ger honom hopp om att en dag kommer hans skål att omvandlas till den vackraste lotusblomman.

Jag ska avsluta med en sista dröm, som jag kallat ”Främlingens återkomst”.

Jag möter en hemlighetsfull kvinna i det mörka rummet. Hennes hud har den vackraste blå färgen med ljusare och mörkare prickar. Hon är vacker och godhjärtad. Hon ler och säger: ”Jag ger dig Själen”. Jag ler tillbaka och tänker att hon antagligen misstar mig för någon annan. Men hon verkar mena allvar. ”Vet du vem jag är?” frågar jag henne. Hon nickar och börjar närma sig mig med öppen mun. Jag faller ner på knä och täcker min mun med händerna, jag darrar. ”Vad gör du, Anna Purna” säger jag. Jag känner mig rädd och generad. ”….Purna” svarar hon tyst. Hennes ansikte är nära mitt nu, hennes mun är öppen. Hon blåser in i min mun och säger ”Upprepa efter mig: SOND AM EKISTE” Jag vaknar med en ovanlig och varm känsla i hjärtat.

Denna dröm beskriver återkomsten av den sedan länge förlorade själen. Den förlorades i tidig ålder och återkomsten innebär att kontakten mellan jaget och självet återupprättas. Själen blåses in i drömmaren av en gudomlig kvinnlig varelse, som representerar den livgivande aspekten av Den Stora Modern. Drömmen har en numinös kvalitet,  som lämnar oss i vördnad inför det mänskliga psykets uthållighet och förmåga att överleva.

Som slutsats kan jag säga att patienter med ett död-moder-syndrom börjar må bättre när de börjar skönja sitt beroende av sådan sexualiserad självförstörelse. Detta innebär integrering av de levande delarna av psyket, som projicerats på analytikern och som gjort deras uppdiktade relationer mer verkliga. Under goda omständigheter behöver död-moder-syndromet inte innebära en slutpunkt, utan kan vara en uppfordran till förvandling och individuation av psyket.

Aktiv imagination: en teknik som kan liknas vid en meditationsteknik, där man översätter innehåll från det omedvetna till bilder eller berättelser. Detta bryggar över det medvetnas egot och det omedvetna och kan användas i arbetet med att förstå drömmar

Dekatexis: Avveckling av katexis (bindning) när man genom dödsfall har förlorat en vän eller anhörig eller förlorat kontakten med en person man hållit av.

Dissociation: Dissociation är ett begrepp som huvudsakligen används om kraftiga blockeringar inom personligheten som gör delar av den otillgänglig för medvetandet. Motsatsen till integration.

Imago: Term införd 1911 av CG Jung som beteckning på omedvetna föreställningar knutna till upplevelser av föräldrar och andra familjemedlemmar. En imago är mer baserad på omedvetna behov, fantasier och önskningar än på observation av en persons faktiska egenskaper. I en imago ingår också kollektivt omedvetna fantasier, t ex om modern som livgivande gudinna och/eller dödsbringande häxa.

Individuation: Psykologisk differentieringsprocess vars mål är att utveckla den individuella personligheten. Individuationen innebär en ökande medvetenhet om vår egen unika psykiska verklighet inklusive våra personliga styrkor och begränsningar.

Motöverföring: Psykoterapeutens omedvetna reaktioner mot sin klient, i synnerhet på klientens egen överföring.  Beteckningen motöverföring har uppkommit som en parallell till begreppet överföring.

Transcendent funktion: Psykisk funktion som uppträder ur spänningen mellan medvetna motsatser och som frambringar symboler till stöd för motsatsernas förening. Den transcendenta funktionen, som uttrycker sig symboliskt, är huvudsakligen en  aspekt av psyets självreglering. Det påtagliga resultatet är en ny attityd till en själv och till livet.

Överföring: Term i och psykoterapi för sådan överföring av känslor och förhållningssätt som man har haft i tidigare relationer, vanligen gentemot föräldrar, på den terapeut/analytiker som man får behandling av