Drömmar gav

Drömmar gav fysikern svar om verkligheten

 

Hur förhåller sig den inre verkligheten till den yttre? Denna i grunden religiösa eller mystiska fråga sysselsatte fysikern Wolfgang Pauli under hela hans liv. Inspirerad av sin egen jungianska drömanalys använde han drömmar i sitt utforskande av verkligheten.

 

Med ett småleende läser jag artikeln ”Den mänskliga dubbelnaturen” (DN 24/10). David

Brooks skriver om psykologen Daniel Kahneman som 2002 fick Nobelpriset i ekonomi. Den

stora upptäckt som Kahneman (och hans kollega Amos Tversky) tillskrivs är att människor inte

handlar rationellt, att vi har en dubbelnatur och inte alltid kontrollerar våra tankar och känslor.

Vi tänker i dubbla spår, det ena är långsamt, rationellt och medvetet, det andra är snabbt,

associerande, automatiskt och smidigt (mönsterigenkännande). Det ena undersöker fakta – det

andra fungerar som bas för intuitionen. Han konstaterar också att människor tycks ha

grundläggande föreställningar gemensamt och att den stora utmaningen ligger i att fastställa

hur hårt eller löst bundna vi är till denna vår gemensamma psykologiska natur. Denna insikt

anser författaren David Brooks kommer att ligga till grund för en kulturell kursomställning.

Kahneman utvecklar dessa tankar i en ny bok: ”Thinking, fast and slow” (2011).

 

Jag läser detta på planet efter att ha varit i USA och föreläst om psykologen C G Jungs tankeutbyte med Nobelpristagaren och fysikern Wolfgang Pauli. Jung skrev för jämt 100 år

sedan, 1911–12, på ett verk som ledde till brytningen mellan honom och hans vän och kollega Sigmund Freud. I boken ”Symbole der Wandlung. Beiträge zur Entwicklungsgeschichte des

Denkens” (Libidons förvandling och symboler. Bidrag till tänkandets historia) finns ett kapitel som heter ”Angående två sätt att tänka”, där Jung utarbetar idén att det finns två sorters tänkande: riktat tänkande (verbalt, logiskt) och fantasitänkande (associativt, drömlikt). Han kom senare att utveckla dessa uppslag i sin temperamentslära om introvert och extrovert, samt rationell och irrationell perception.

 

Samtidigt som han skrev detta arbete pågick ännu det triangeldrama mellan honom, Freud och

en kvinnlig patient, Sabine Spielrein, som vi just nu kan följa på våra biografer i filmen ”A

dangerous method”. Det som hände där blev avgörande för det sätt man kom att se på de

krafter som utspelas mellan läkare och patient, krafter som fick beteckningarna överföring och

motöverföring. Jung och Freud hade helt olika syn på motöverföringens betydelse. Det som

enligt Freud utgjorde ett störande inflytande från patienten på läkarens omedvetna känslor var

för Jung en viktig informationskälla för det som händer i samspelet mellan båda i terapin.

 

Efter brytningen med Freud genomgick Jung en massiv kris, där hans personliga sammanbrott

sammanföll med det yttre sammanbrottet i Europa, första världskriget. Han översköljdes av

visioner och inre bilder som han bearbetade under åratal, skrev och gestaltade i bild, och förde

över i en läderinbunden röd bok. Detta praktverk publicerades 2009 av stiftelsen The Philemon

Foundation.

 

Nu var jag inbjuden att tala för att det var 75 år sedan Jung kom till USA för att motta en

hedersdoktorstitel vid Harvard i samband med universitetets 30-årsjubileum. Han föreläste vid

detta tillfälle om faktorer som bestämmer det mänskliga beteendet och lyfte fram reflektionen

som en specifik mänsklig instinkt. Han bjöds också in för att under fem dagar tala om

drömtolkning för några av landets första jungianska terapeuter. I den organiserande

kommittén fanns de tre första kvinnliga analytikerna verksamma i USA, Kristine Mann,

Eleanor Bertine och Esther Harding, men också Beatrice Hinkle, pionjär inom den feministiska

Drömmar gav fysikern svar om verkligheten rörelsen. Personen som haft de drömmar som Jung diskuterade var fysikern och sedermera Nobelpristagaren Wolfgang Pauli, som undergått analys under åren 1931–1934 hos en elev till Jung.

 

Samma stiftelse som stod bakom publiceringen av C G Jungs ”The red book” 2009 kommer

också att publicera de seminarier som Jung höll 1936 på Bailey Island kring Paulis drömmar,

och som han fortsatte föreläsa om 1937 i New York, hans sista resa till Amerika. Första gången

han var där var 1909, på den historiska resan tillsammans med Freud som vi får se lite av i

filmen. 1937 blev Jung även inbjuden till Yale för att ge en föreläsningsserie om psykologi och

religion. Även i denna offentliga föreläsning användes några av Paulis drömmar som

illustrationer för den religiösa funktionen i människans psyke.

 

Strax före sin resa till USA hade Jung deltagit i en kongress i Köpenhamn i regi av den internationella föreningen för medicinsk psykoterapi, som han var ordförande för. Den hade bland annat anordnats av den svenske läkaren Poul Bjerre, en av de få läkarna som spred psykoanalys och djuppsykologi i Sverige. Jung inbjöds även att komma till Sverige och föreläsa

vid detta tillfälle, men avböjde då det rörde sig om barnpsykoterapi, som han inte intresserade sig för.

När Amerikaseminarierna 1936 och 1937 nu ska ges ut har jag fått i uppdrag att redigera materialet och skriva en introduktion. Det rör sig om cirka 260 sidor där Jung kommenterar allt ifrån drömmaterialets historiska och mytologiska paralleller till den ekonomiska krisen i

världen. 1936 ondgör han sig till exempel över USA:s allsmäktiga förfarande när man

delvalverade dollarn: ”Det är som om USA:s president deklarerar att från och med nu kommer

han att kontrollera vädret över hela världen, eller motsvarande gudalikt handlande.”

 

Han talar också om psykisk hälsa, förhållandet mellan patient och läkare samt om vikten av att

våga släppa sin invanda föreställningsvärld och utveckla nya förhållningssätt genom att frigöra

inre resurser. För mannen (Pauli i detta fall) gällde det bland annat att frigöra traditionellt

”kvinnliga” egenskaper – att skifta från ett enbart kritiskt, rationellt tänkande till inkluderandet

av känslomässiga värden, det som i dag kallas emotionell kompetens (EQ) men även andliga

värden (SQ). Framför allt menar han att drömmaterialet illustrerar den psykologiska

mognadsprocessens mest centrala funktion: en balanserande process som vaskar fram

personlighetens kärna, ett inre, samlande och hållbart centrum som håller motsatserna och

motverkar extrema svängningar i affekterna.

 

Inspirerad av österländskt tänkande kallade Jung detta centrum för Självet (med stort S), och

han fann paralleller till denna centreringsprocess i många i olika kulturers rituella bruk och

religiösa texter. På förra årets psykoterapimässa nämnde den kände mindfulnessforskaren Jon

Kabat-Zinn Jung som en föregångare vad gäller att utveckla tekniker och tankar inom

psykoterapin inspirerade av österlandet.

 

Wolfgang Pauli kom efter sina år av analys att förbli trogen sitt inre liv. Han fortsatte hela livet

att skriva ner och reflektera över sina drömmar och de påverkade helt uppenbart hans

vetenskapliga arbeten under den senare perioden av hans liv. Några av de stora bidragen till

fysiken som tillskrivs Pauli är uteslutningsprincipen 1924 (som han fick Nobelpriset för),

neutrinohypotesen 1930, 1940 och 1949 viktiga bidrag till kvantfältteorin, samt CPT-teoremet

1954.

 

Nästa år kommer det bevarade drömmaterialet, Paulis drömmar under perioden 1931–1934, att

publiceras i sin helhet med Paulis egna illustrationer. Det rör sig om tusen drömmar, ur vilka

Jung valde cirka 400 för att illustrera sin hypotes om mönsterbildande faktorer i människans

psyke (arketyper) och sin hypotes att alkemin i sina bilder gestaltar psykologiska processer. Ett

70-tal av dessa publicerade han utdrag ur i sin bok ”Psychology and alchemy” 1944. Ytterligare

drömmaterial finns publicerat i Paulis brevväxling. 2005 publicerades det sista bandet i serien

på Springer Verlag redigerade av Karl von Meyenn, som också redigerat drömutgåvan. Det rör

sig om åtta volymer omfattande 3 111 brev från åren 1919–1958.

 

Men Pauli tecknade inte bara ner sina drömmar. Utifrån sina egna erfarenheter av hur

autonoma psykiska processer kommunicerar med oss inifrån sökte han svar på frågor som rör

förhållandet mellan inre och yttre verklighet. Han var intresserad av hur vi når kunskap om

denna verklighet – hur observationsögonblicket påverkar observationen och hur forskarens

personlighet påverkar forskningen. Pauli var övertygad om att vetenskapliga begrepp utvecklas

ur förvetenskapliga symboliska föreställningar, att våra logiska begrepp har en begränsad

förmåga att fånga en komplex verklighet. Han sökte efter alternativa sambandsförklaringar vid

sidan om orsakslagen, som uppenbart misslyckas med att förklara många fenomen inom fysikens, biologins och psykologins sfärer.

 

Ett stort intresse var för honom hur tid, rum, materia och psyke hänger ihop. Ett exempel på

det är informationsöverföring som går snabbare än vad som tillåts av den klassiska fysiken, ett

annat när den inre verkligheten tycks sammanfalla med den yttre på ett meningsfullt sätt

(synkronicitet). Hans stora intresse på 1950-talet handlade om hur symmetri, antisymmetri

och symmetribrott samspelar i skapelseprocessen (kaosteori handlar bland annat om detta),

och hur nya arter uppstår.

 

I ett symposium 2007 samlades forskare från många discipliner för att diskutera relevansen av

Paulis idéer för vår samtida vetenskap. Han ansågs bland annat vara före sin tid vad gäller

insikten om vilken fundamental roll symmetri och antisymmetri spelar i naturvetenskapen

(nobelpriset 2008 i fysik gick till upptäckten att universum uppstått på grund av en liten

avvikelse i symmetrin mellan materia och antimateria). Han ses också som föregångare i

kritiken av evolutionsteorin, en kritik som fått viss bekräftelse i den nya gren av genetik som

heter epigenetik.

 

Framstående filosofer inom medvetandeforskning intresserar sig för Paulis kunskapsteoretiska

ställningstaganden. I den rika begreppsflora som utvecklats inom ramen för

medvetandeforskning och medvetandefilosofi (som en av pionjärerna räknas här D J

Chalmers), kallas Paulis position för dubbelaspekt-teorin eller reflexiv monism. Det innebär att

det som universum består av har möjlighet att både uttrycka sig i fysisk och i mental eller

medveten form. Max Velmans som utvecklat teorin om reflexiv monism var en av föreläsarna

på symposiet 2007, vilket resulterade i en antologi med titeln ”Recasting reality” (Springer,

2009) redigerad av Harald Atmanspacher och professor emeritus i kemi Hans Primas.

Atmanspacher deltog också i den stora konferensen ”Mindevent” i maj i år vid Stockholms

universitet, där forskare och andra belyste medvetandets natur ur många olika vinklar.

 

Wolfgang Pauli ansåg att det är vår tids stora och svåra uppgift att arbeta fram en ny definition

av verkligheten, en definition som ser verkligheten som en kombination av mänsklig kognitiv

kapacitet i samspel med en objektiv ordning i kosmos. Ett perspektiv som kan inkludera alla

mänskliga erfarenhetsområden, som ser sambanden mellan vår yttre och inre miljö. En

verklighetssyn där det även finns plats för det som alla tiders religiösa mystiker försökt

beskriva.

 

....

 

SUZANNE GIESER Fil dr i vetenskapshistoria och utbildar sig till leg psykoterapeut. Hennes doktorsavhandling "Den innersta kärnan" (1996) handlar om tankeutbytet mellan Wolfgang Pauli

och C G Jung.

Till sidans topp