Manlig icke-utveckling

Harri Virtanen

 

I’m Jungian analyst, who is interested in ecopsychology, born in 1963. I finished my studies in Copenhagen Jung Institute in 2012. Since then I have had a private practice in Helsinki. My background education is MA. I have written ten plays and more than 100 hours tv-drama and I have worked in media and cultural organisations. I have a small publishing house Noxboox, which makes psychological and ecological books and fiction. I’m an editor in Psychotherapy-journal. Journal of Analytical Psychology has published my paper about Anders Breivik, The King of Norway, and I have been lecturing in Finland, Sweden, Estonia and Denmark about negative individuation, aggression, depression, literature therapy, creativity, storytelling and ecotherapy.

 

 

Jag är en Jungiansk analytiker som är intresserad av ecopsykologi. Född 1963. Jag avslutade mina studier vid Junginstitutet i Köpenhamn 2012. Sedan dess arbetar jag i en privat praktik i Helsingfors. Min grundläggande utbildning är som MA (master of art) Som manusförfattare har jag skrivit 10 pjäser och mer än hundra timmars dramatik för tv samt arbetat inom media och olika kulturella organisationer. Jag innehar ett litet förlag, Noxboox, som ger ut psykologisk och ekologisk litteratur samt är redaktör för Psychotherapy-journal. Journal of Analytical Psychology publicerade 2013 min artikel om negativ individuation och Anders Breivik. Jag föreläser i Finland, Sverige, Estland och Danmark om negativ individuation, aggression, depression, litterär terapi, kreativitet, berättande och ecoterapi.

 

 

MANLIG ICKE-UTVECKLING OCH ONDARTAD NARCISSISM

 

Harri Virtanen, Helsingfors, Finland

 

Hur ska vi förstå ondska, hat och aggression, eller förklara hur likartade psykiska strukturer i ett fall kan leda till destruktion och i ett annat till kreation? Vår psykiska utveckling är sällan eller aldrig fullkomlig och upptakten till grava störningar i den står ofta att finna i våra tidiga relationer. Den här artikeln diskuterar stagnerad manlig utveckling, dödsdrift, skugga och narcissism i relation till i Anders Behring Breivik och Steve Jobs.

Psykoanalytikern C G Jung kallar människans psykiska utveckling för individuation och delar in den i två centrala skeden: den första och den andra levnadshalvan. Egots struktur skapas under den första. Uppgiften då är att anpassa sig till den yttre världen. Den andra levnadshalvan handlar om sökande efter mening. Den är koncentrationens och integrationens skede. Övergångsfaserna från barndom till ung vuxen och från ung vuxen till medelålder utmärks av kriser. Jung liknar dem vid hjältemyten, ett slags det omedvetnas drama som vi bara kan se genom projiceringar.

 

I myten måste hjälten strida mot draken. Draken symboliserar modersfiguren eller det hotande omedvetna. Den är samtidigt både hinder och mål för längtan, den är ett gott objekt, ”den goda modern”, som saknas. Men den kan också vara en incestönskan, en önskan om att aldrig bli vuxen, att leva i Edens lustgård i evighet – en önskan som måste dödas för att prinsessan, eller själen, ska kunna befrias.

Hjältemyten handlar om libidons, livskraftens, förändring. Hjälten företar en lång resa under vilken libidon regredierar och det är det regredierade egot som kan hitta en skatt. Men risken är egots försvinnande. Enligt Jung kan regressionen också framträda som depression. Hjältens mytiska resa är en nödvändig vändning inåt, ett fall in i det förflutna. Depressionens innehåll måste göras medvetet, annars kommer samma mönster att upprepas för alltid.

Under den första levnadshalvan är hjältemyten knuten till att bli självständig. Under den andra är det viktigt att integrera de kontrasexuella psykiska elementen för att libidon (den psykiska energin) ska hållas levande. I detta skede syftar moders-symbolen inte längre tillbaka till början, utan mot framtiden, mot den omedvetna, kreativa matrixen. Att återvända till modern är då att skapa en relation mellan egot och det omedvetna.

Hjältemyten, Breivik och Jobs

Hjälten är en bild av egot, av självet som en gudalik gestalt som skapar sig själv, som är sin egen far. Hjältebilden som självbild inbegriper en föreställning om att vara utvald. Den norska massmördaren Anders Behring Breivik och den amerikanska Apple-kreatören Steve Jobs behöver egentligen ingen introduktion, de såg till att skapa en grandios bild av sig själva, men bakom denna bild finns en historia om en splittrad familjetillhörighet.

 

Breivik levde under sitt första levnadsår med sina föräldrar i London. Hans pappa var diplomat och hans mamma sjuksköterska. De skiljdes då han var ett år gammal. Hans pappa kämpade för att få vårdnaden om honom i rätten, men förlorade. I sitt manifest skriver Breivik ungefär 25 år senare att barn alltid borde ges till sin far vid skilsmässa. När Breivik var tre-fyra år gammal tog hans mamma kontakt med en barnpsykiater men material från denna kontakt är inte offentliggjort.

 

Som 22-åring började Breivik isolera sig. Han flyttade tillbaka till sitt pojkrum hemma hos mamman efter att hans datorföretag hade gått i konkurs för att spara pengar för sin terrorist-attack, som han utförde den 22 juli 2011, bland annat med hjälp av pengar som hans mamma tvättat åt honom.

 

Han detonerade en bomb i Oslos regeringskvarter, sen körde han till ön Utøya, där 536 unga socialdemokrater höll möte. Breivik sköt ihjäl 69 av dem. Enligt honom fanns det inga civila på ön, bara multikulturalister och marxister. På hans ärm stod det ’The marxist Hunter’. Han hade döpt sitt vapen efter den skandinaviska mytologins hjältar, han hade identifierat sig med ett hemligt riddarsällskap och sa senare till sina psykiatriker att han ville bli ’Norges kung.’

Hans mamma ville att han skulle bli läkare eller polis. Breivik utförde sin massaker utklädd till polis. Han sa också till psykiatrikerna att han önskade att hans mamma inte skulle komma till rättssalen, för att hon var den enda som skulle kunna provocera hans känslor. I sitt manifest skrev han att hon var hans Akilleshäl.

 

Jobs å sin sida hade två mammor. Hans biologiska mamma Joanne Schible hade förälskat sig i hans biologiska far Abdulfattah Jandal. Joannes familj godkände inte hennes äktenskap med den syriske muslimen, så när Jobs föddes beslöt hon att adoptera bort honom. Hon hittade en juristfamilj, men de ville inte ha en pojke. Sen hittade hon Paul och Clara Jobs. Men adoptionen var öppen, trots att barnet redan bodde hos sina nya föräldrar. Anledningen var att de inte var akademiker så adoptionen slutfördes först då de lovade att betala för barnets utbildning.

 

Jobs adoptivföräldrar talade öppet om adoptionen och sa till honom att de hade valt honom. När Jobs var 23 år övergav han sin egen dotter. Han var då lika gammal som hans biologiska far var då han själv föddes. Barnets mamma sa att Jobs var full av krossat glas. Hans vänner har vittnat om att övergivenhetstemat var centralt i hans liv. Jobs själv förnekar det i sin självbiografi och säger att hans adoptivföräldrar var hans verkliga föräldrar till tusen procent.

 

Jobs stora dröm var att sammanföra kreativitet och teknologi, han ville göra en revolution inom datorbranschen som skulle förändra världen. Hans kolleger berättar om en förvriden verklighet som Jobs kunde skapa omkring sig. Han kunde manipulera människor. Hans syn var extremt svartvit: folk var antingen gudar eller arslen och uppfattningen kunde bytas ut mycket fort. Han var också känd för sina raseriskov och han bodde hellre utan några möbler än med inredning som inte motsvarade hans ideal. Han dog 2011 som en av världens rikaste män.

 

Fantasi och ideologi

Det finns drag hos både Breivik och Jobs som tyder på en narcissistisk personlighet och en negativ individuation. Men där Jobs kunde kanalisera sin eventuella narcissism, grandiositet och aggression på ett kreativt sätt, där han styrdes av en fantasi om att förändra världen som var positiv, ledde något i Breiviks personlighetsstruktur honom till en destruktiv fantasi, som han målmedvetet, buren av sin högerextremistiska ideologi förverkligade.

 

Den amerikanska rättspsykologen Stephen Diamond menar att det i de antisociala personlighetsstörningarna finns ett omedvetet mål att åsamka andra en upplevelse av samma känslor av rädsla, övergivenhet, offer, skräck och svek som det som åsamkats personen själv som liten. Bakom störningarna finns alltså ofta, men inte alltid, problem i de tidiga föräldrarelationerna, traumatiska upplevelser i barndomen eller instabila familjeförhållanden. Det kan också finnas ett kroniskt förtryckande av aggressionen ända sen barndomen.

 

Medlen att åsamka andra det lidande man en gång själv upplevt kan också bli mål i sig själva. Diamond menar att sociopaten överträder normer för att skaffa sig stimulans åtminstone delvis på grund av ett kroniskt depressivt tillstånd. För att undvika att sjunka ner i den depressiva dyn behövs konstant intensiv stimulans, beroendeframkallande spänning och adrenalinkicks, som kommer av att bryta lagen, ta risker, att missbruka och använda våld.

 

Aggressionen i sig är inte patologisk, den är ett svar på en objektiv, reell fara. Men då hatet förekommer som ett kroniskt personlighetsdrag, avspeglar det alltid aggressivitetens psykopatologi. När fientligheten blir till, en mot det egna jaget och andra oöverstiglig dominans, kallar man den inom psykoanalysen för dödsdrift.

 

Den ondartade narcissismen är ett kroniskt tillstånd som sammanför en intensiv aggressiv affekt och en narcissistisk personlighet. I den här kombinationen kan aggressiviteten bli det omedvetnas dominerande motivationssystem. En fantasi om destruktion börjar födas. Världen blir endast en bild av förhållandet mellan förövare och offer.

 

I sin extrema form kräver fientligheten objektets fysiska eliminering och det kan göras universellt symboliskt till att eliminera alla objekt. Kombinerat med ideologier som nationalism, fascism, fundamentalism, rasism eller kapitalism lockas denna dödsdrift att realiseras. Det kollektiva innehållet erövrar sinnet på ett sätt som egot inte kan bära och man upplever meningsfullhet i att offra sig för målet.

 

Dessa former av ideologier tenderar att kompensera strukturer i personligheten. Då ideologin kombineras med dåligt självförtroende, en narcissistisk skada, kan den åstadkomma ett svällande av egot, en grandiositet, och egot förlorar förmågan att göra moraliska överväganden. Ideologin blir ett svar på det narcissistiskt sårade egot. Hatet och smärtan får en förklaring och en orsak, och framförallt en fiende. I de högerextremistiska rörelserna som Breivik anslöt sig till ser man islam och multikulturalister som sina fiender och den andras, fiendens, subjektivitet förnekas.

 

Jung talar om skugga istället för dödsdrift. Han menar att igenkännandet den personliga och kollektiva skuggan, tillbakadragandet av dess projektioner och vägandet av de moraliska uppskattningarna är ett etiskt arbete. Det moraliska övervägandets last bärs av medvetandet, av egot.

 

Den personliga skuggan utvecklas i de tidiga objektrelationerna. Skuggan representerar det som individen vägrar se i sig själv, men som ändå påverkar henne. I början av psykoanalysens historia representerade det omedvetna mentalsjukdom, sexualitet, destruktion, drifter och instinkter. Men redan i sin bok Symbols of Transformation från 1912, som också resulterade i brytningen med Freud, ger Jung en positivare bild av det omedvetna. Det kan vara farligt, men det är transformerande och skapande. Skuggan, som ses som allt som inte är jag, som det andra, kan vara en källa till kreativitet.

 

Allt omedvetet projiceras. Jung skriver att projektionerna gör världen till kopior av individens egna okända ansikte. Att lära känna detta ansikte är en källa till kreativitet. Den jungianska psykoanalytikern Marie-Louise von Franz menar att processen alltid sker, men att det beror på vår medvetna attityd, om den är destruktiv eller positiv. Hon poängterar att människans psyke lever i relation till andra människor. Individuationen är både en relation till andra och en inre process. I den negativa individuationen är både dessa processer störda. Det grandiosa jaget föds alltid i isolation.

 

Tillbaka till hjälten

Förflyttningen från det omslutande omvårdnadsskedet till vuxenvärlden förutsätter att hjälten äntrar scenen. Denna övergång sker oftast i 12-21 års åldern, men speciellt i västvärlden kan övergången förlängas, fördröjas eller helt utebli.

 

Hindret är incestönskningen. Murray Stein, också han postjungiansk teoretiker, menar att identifikationen med hjältefiguren befriar egot från regressionens lockelse och lockelsen att återgå till ett tidigare beroendeförhållande till modern.

Övergången kan hindras på grund av ett tidigt trauma. Då äger identifikationen med hjälten aldrig rum. Incestönskan utmanas inte, egot stannar hos modern. Beroendet av en vårdande omgivning fortsätter. Fantasin kvarstår som verkligare och mer lockande än verkligheten. Den narcissistiska personligheten utvecklas när man stannar kvar i individuationens första skede då individen bara förväntar sig beundran och spegling av andra. Narcissismens kärna är att avskära förhållandet till objektet, till den andra.

 

Vad händer med 20-30åriga män, som inte lyckas bli vuxna? Individuationen motverkas, som Jung skulle ha sagt. Individen kan vara ofarlig, men han möter aldrig den verkliga världen. Han har möjligheter, med dessa förblir bara möjligheter. Han lever i en fantasivärld, som han aldrig utmanar. Fantasierna kan vara sexuella, ideologiska eller religiösa. Fantasin kompenserar hans regredierade existens i den riktiga världen. Om hans personlighetsstruktur är narcissistisk eller antisocial, kan hatet göra fantasierna destruktiva. Den negativa individuationen söker efter uppfyllelse, efter att bli sig själv och den kan vara pervers och ibland kan den vara farlig.

 

Faders- och modersfigurerna är centrala i hjältemyten. De är omvårdnadsgestalter och viktiga för att det är en utvecklingspsykologisk myt, och som sådan, är den alltid traumatisk. I föräldraskapet finns det alltid någon störning. Hjälten måste övervinna svårigheter och utföra omöjliga uppgifter. Han måste klara av den inre och den yttre världen. Han måste klara av sexualiteten, aggressiviteten och åldrandet. Han möter våld, förlust, gränslös orättvisa och sjukdom – hjältemyten är en bild av livskraften i förändring.

 

Mot slutet av skrivprocessen drömde jag om Breivik. Hans straff var att bli kokad levande i en stor gryta. Kollektivt försöker samhället behandla massmordet med en detaljerad, öppen rättegång och psykiatriska begrepp. Men Breivik är också en del av vår inre subjektiva värld. Han symboliserar destruktionen av tilliten och livets fortgång. Han representerar vår rädsla för att förlora våra nära relationer. På ett individuellt plan måste vi ”koka” honom i en alkemisk gryta, i en psykologisk process, till någonting annat. Och inte bara honom, utan vår egen ondska, som Breivik symboliserar. Och jag har skrivit det här på en tunn, silverfärgad Mac.