Marie-Louise von Franz – en kort presentation

Marie-Louise von Franz föddes i Tyskland 1915, men familjen flyttade till Schweiz 1919 och hon växte upp där och gick i skolan i Zürich. Efter avslutad skolgång studerade hon vidare på Zürichs universitet med klassisk filologi och klassiska språk som huvudämnen och försörjde sig genom att ge privatlektioner i latin och grekiska.

Hon lärde känna Carl-Gustav Jung redan under sin gymnasietid då hon som 18-åring hade blivit inbjuden till hans sommarhus i Bollingen tillsammans med några klasskamrater. Samtalet som utspann sig mellan Jung och gymnasisterna kom att ha en avgörande betydelse för von Franz eftersom hon då förstod att det egentligen finns två parallella verkligheter – den inre, psykologiska verkligheten med drömmar, myter och sagor är lika verklig som den yttre fysiska verkligheten.

Parallellt med språkstudierna följde hon Jungs föreläsningar på Eidgenössische Technische Hochschule (ETH) i Zürich och påbörjade det som kom att bli hennes läroanalys hos Jung 1934. Eftersom hon inte hade medel att bekosta analysen utförde hon översättningar från latin och grekiska åt Jung av verk som intresserade honom speciellt, bl a alkemiska texter från medeltiden. Många av dessa texter hade sitt ursprung i den islamiska världen, vilket gjorde att hon även lärde sig arabiska.

Marie-Louise von Franz kom att samarbeta med Jung fram till hans död 1961 och mycket av det arbete kring alkemi som Jung gjorde åstadkoms i nära samarbete med henne.

Från 1942 och nästan ända fram till sin död 1998 verkade hon som analytiker i Küsnacht, strax utanför Zürich. Hon ägnade sitt liv åt att försöka förstå och från olika håll ringa in det som Jung kallar ”det objektiva psyket” eller ”det kollektiva omedvetna”. I sitt arbete som analytiker ägnade hon speciell uppmärksamhet åt drömtolkning, såsom individens tydligaste intryck från och uttryck för det omedvetna, både det personliga och ibland det kollektiva.

Som författare har hon skrivit böcker om alkemi, översatt och kommenterat bl a Aurora Consurgens, en skrift om motsatserna inom alkemin som antas vara författad av Thomas av Aquino. Hon ägnade de sista aktiva åren av sitt liv åt att översätta och kommentera ett arabiskt alkemistiskt manuskript författat Muhammed Ibn Umail, Hal ar-Rumuz eller Book of the Explanation of symbols. Hon har även ägnat mycket intresse åt fenomen som synkronisitet, arketyper, psyke och materia samt numerologi.

Återkommande har hon publicerat böcker om tolkning och förståelse av folksagor, vilket är det intresse som kom att följa henne genom alla år. Hon, liksom Jung själv, ser folksagor som psykets spontana och naiva uttryckssätt, det renaste och enklaste uttrycket för kollektiva omedvetna processer. Sagor handlar om arketyper i deras mest basala och koncisa former, relativt opåverkade av medvetna, tidsbundna teman. Hennes förståelse av sagans motiv och syfte är att sagan i alla de hundra- och tusentals variationer som finns genom alla kulturer i grund och botten behandlar samma sak – nämligen Självet, det kollektiva omedvetnas kärna. Men eftersom denna kärna är så mångfasetterad och komplex är den svårgripbar och människan kan inte närma sig den annat än genom att se den ur en eller några få aspekter åt gången.

I förståelsen av sagor är begreppet arketyp grundläggande. Arketyper kan förklaras som själens – eller psykets – grundläggande byggstenar. De är i grunden likadana hos alla individer i alla kulturer och tidsepoker, och är därmed delar av det kollektiva omedvetna. Eftersom de endast kan kläs i ord av människor, vilka per definition alltid befinner sig i en given kultur och tidsepok, kretsar mänskligheten ständigt runt sitt psykes grundstenar och dessa upplevs lite annorlunda av varje individ beroende på vars och ens olika erfarenheter och historia. Några av de grundläggande arketyperna är Jaget, Persona, Anima/Animus och Skuggan. Individuationen, som i jungiansk psykologi anses vara varje människas psykiska livsuppgift, innebär att allt bättre och allt djupare och vidare komma i kontakt med och lära känna de grundläggande arketyperna och hur dessa konstitueras i vars och ens psyke.

Sagan är i Marie-Louises von Franz förståelse en företeelse där arketyperna framträder just som arketyper, utan personligt färgade pålagor. De gamla folksagorna är ju inte författade av någon specifik person utan har traderats genom tidsepokerna av olika berättare. Således inrymmer de mycket litet av personligt präglad historia och när de tolkas kan man lugnt utgå från de arketyper vilka presenteras i en viss saga. En given sagas persongalleri ska således inte tolkas personalistiskt utan ska ses som uttryck för allmänmänskliga problem och svårigheter vilka förekommer på olika sätt i all mänsklig utveckling.

Författaren till nedanstående artikel är utbildad vid Research and Training Centre in Depth Psychology According to CG Jung and Marie-Louise von Franz i Zürich och är i sitt sätt att tolka och förstå sagor djupt präglad av Marie-Louise von Franz’ sagotolkning.